Möte med soc angående arbetsträning i förmiddags, men jag har fortfarande inte smält informationen, så jag kommer att skriva mer om det imorgon.

Kvällen blev skit. Tror inte ens jag orkar formulera problemet egentligen, men kortfattat så har jag återigen fått bekräftat att jag en idiot som bara gör allting fel. Jag vet att jag är en dörrmatta och har varit det i 46 år – alla får köra över mej och jag har ingen egen vilja. Försök att ändra på det efter att ha levt så hela ditt liv! Jag är inte värd ett skit och jag existerar bara för att göra andra glada, inte ha några åsikter och ställa upp i alla lägen. Fatta hur utmattande det är att leva så! Jag vet inte hur jag sätter gränser, säger ifrån eller står upp för mej själv. Hur lär man sej det vid den här åldern och var börjar man? Det är för mycket lösa trådar i mitt liv nu och jag orkar inte mer – jag vet inte i vilken ände jag ska börja styra upp saker eller hur. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur. Jag är helt handlingsförlamad och löst. Jag skjuter allt på framtiden för jag har ingen överblick över all skit. Jag känner mej ensam för jag kan inte bekymra andra med mina problem. Jag kan bara lösa saker ensam och jag vet inte hur jag ska göra.

Apropå detta, så tycker jag så väldigt mycket om Rhith, som jag ju har sagt, och vill så gärna vara med honom, men jag skulle väl egentligen fortsätta att leva ensam (helst med en katt dock), som jag hade bestämt, för jag känns som en stor jävla belastning och det slutar bara med att jag blir sårad oavsett. Det finns inget nöje i att umgås med mej. Han har givetvis inte (!) sagt det, det är så jag känner. Jag vet att han finns där för mej nu, men jag kan inte ligga andra till last. Jag drar mej hellre undan nu i såna fall, för att underlätta för honom. Jag vill inte utsätta honom för all min problematik och mitt struliga, ostrukturerade liv för han förtjänar så mycket bättre. Jag har redan sagt till honom att jag känner så, så jag skriver det inte först här. Jag behöver bara skriva av mej för jag vet varken ut eller in just nu och har ingenstans att vända mej.

Jag känner varför ska jag börja arbetsträna, varför ska jag ta itu med mina sömnproblem, varför ska jag simma, varför göra nåt överhuvudtaget? Who cares, liksom? Hela jag är bara en fucking jävla waste of space. Jag vet inte ens vad ordet ”glädje” betyder längre. Jag ber om ursäkt för hur jag uttrycker mej nu, jag är inte självmordsbenägen, jag är bara så in i helvete trött på att jag inte klarar av att leva ett normalt liv som alla normala människor. Det var ett tag sen min depression var så här stark. Jag har ingen vilja eller lust till nånting. Jag såg fram emot att träffa sis imorgon, men jag har ingen lust att ens gå utanför dörren. Jag är totalt värdelös. Nu ska jag sova och inte bry mej det minsta om att gå upp i nån vettig tid imorgon. Den enda som jag vet bryr sej om mej villkorslöst är mamsen och jag lovade ringa henne imorgon, så det är enda anledningen till att gå upp.

Just nu kan jag bara hoppas på att jag ser lite ljusare på saker och ting efter att jag har sovit, men så länge jag inte har nån plan och bara flyter med, så kommer jag inte att ändra på något. Vart fan ska jag börja? Aaargh! Jag kanske ska återuppta en gammal vana – skriva listor. Jag kan ha det som plan för morgondagen att skriva ner vad jag behöver lösa/reda ut just nu och vilka rutiner jag har att följa. Jag brukar bli klarare i huvudet när jag ser saker på pränt. Nu blir jag faktiskt genast lite mer positivt inställd. Bra att jag kunde resonera mej fram till nånting i bedrövelsen i alla fall. Jag skulle ha lagt mej för ett par timmar sen, men med allt detta i hjärnan har jag inte kunnat slappna av för fem öre. Kanske går det bättre nu.

Klockan är 04.15 och jag ligger och lyssnar på mina true scary stories som vanligt, men ångesten är brutal och det går inte att bli det minsta sömnig. Jag önskar att jag kunde stänga av min hjärna…