Vikt / BMI

69,4 (+- 0 sen 1/1) / BMI: 22,7.

Kcal ätit / förbrända igår: 1792 / 2285 = 0 kg

Daglig aktivitet 90 min: ◼️ (bara 40 min idag)

Dagen

Jag fick sällskap igår och inatt efter att jag hade kommit hem, vilket var väldigt mysigt! Jag blir alltid glad när Rhith hör av sej. Vi sov inte alls lika länge som sist imorse utan var uppe vid 10-tiden. Rhith var hungrig (jag med) och tänkte att vi kunde åka och äta nånstans. Sagt och gjort. Det blev sushi på samma ställe som sist. Det är ett gulligt litet ställe vid Nordstan (Sushi Bar, tror jag). Den här gången proppade jag i mej alla tio bitar, så hungrig var jag uppenbarligen. Skönt, för det kändes som att jag inte behöver äta nåt mer idag överhuvudtaget.

Apropå saker utanför min dagliga rutin (leder eventuellt till att jag uppfattas som socialt handikappad, eller nåt):

Jag måste berätta hur svårt det är med sociala fobin när jag ska äta bland folk. Inte bara just ätandet (vilket är hemskt) utan att befinna mej i situationer där jag inte har ”instruktionsboken”. Det är svårt att förklara, men jag har så mycket tankar i huvudet: hur ser jag ut, vad gör jag med händerna, vad säger jag, vilka ord ska jag välja, vad tänker folk om mej, vad är normalt att göra för ”riktiga” människor, hur ska jag göra saker för att inte göra bort mej, tänk om jag tappar maten eller blir kladdig för då är jag den äckligaste som finns och ingen vill vara med äckliga människor och hur gör jag för att passa in i sammanhanget och låtsas att jag hör dit (känner mej alltid missanpassad) m.m. Hjärnan håller på att implodera av all information och uppmaningar. Jag berättar aldrig om detta för mitt närvarande sällskap (som givetvis kan reglerna och passar in, enligt mej) eftersom jag hör ju hur idiotiskt det låter. Det är svårt att hålla en konversation och låtsas som att allt är bra under tiden (speciellt på spårvagnen – där är mobilen mitt säkerhetsbeteende). På restaurang kollar jag ner i maten eller tar en öl (ett annat säkerhetsbeteende). Jag har berättat för dom få jag umgås med att jag har social fobi, men lider man inte av det måste det vara svårt att förstå. Jag utgår från att det är nåt fel på mej och att det inte är nån mening med att berätta. Jag tror nog att jag ska bli klassad som knäpp, vilket fortsätter den sociala fobins onda cirkel. Aaaargh!

Efter maten tänkte jag att jag tar en sväng förbi bolaget, så kan jag tömma huvudet på allt ältande (blir rätt utmattad när hjärnan har gått på högvarv ett tag) och sitta med June’s Journeys nya kapitel när jag kommer hem. Egentligen köpte jag bara öl av gammal vana (why?!). Jag kan sitta och ha det mysigt med spelet och dricka vatten… faktiskt… Så dumt att spendera pengar på det. Nästa vecka blir vit i alla fall! Det var ett jävla skitväder, så Rhith och jag skildes åt inne på Nordstan. Var hemma vid ett, typ.

Satte på tv:n imorse efter förslag från Rhith. Jag sätter fan på radion helt automatiskt. Lämnar alltid radion på åt Spike, men nu blev det tv:n istället. Detta ledde till att jag nu har suttit och kollat på tv ända sen jag kom hem. Känns helt weird och totalt ovant! Jag som var världens TV-nörd back in the hey day…

Sis messade och frågade om jag inte kan ta Spike på en undersökning istället för avlivning och se om dom kan göra något. Otroligt gulligt att hon tänkte på det sättet! Började tvivla på mitt beslut och googlade lite:

Som exempel: jag betalade 6.000 kr för undersökningen när Lillen blev diagnostiserad med cancer och han var försäkrad (45.000 kr annars). Nu handlar det inte om pengar, men Spike är 17 år (!) och skulle han inte må bättre av att somna in? Pratade med Eru& om detta för att få en annan input och han (som har träffat Spike som han är just nu) förstår hur jobbigt det är, men höll med om att det är dags att han får somna. Nu låter det som att jag inte har pratat med Rhith och mamsen om detta. Tog det först med mamsen, men hon är lite för praktisk för att jag egentligen skulle få nån annan synvinkel. Rhith ser hur Spike mår och förstår helt och håller med om mitt beslut. Han är mycket medveten om hur mycket Spike betyder för mej och han kommer att följa med och finnas där som stöd när det är dags nästa vecka, vilket jag är oerhört tacksam för. När jag var tvungen att avliva Lillen blev alla i väntrummet lika förtvivlade som jag eftersom dom förstod som var på gång. Satt och snyftade lågt och hade tårar i hela ansiktet, snörvlade och pratade med och petade på Lillen i buren oavbrutet. Det var den hemskaste upplevelsen (som jag visste att den skulle hända) jag har varit med om. Visste inte att pappsen skulle dö, annars hade förmodligen det varit något värre.

Plumpen ringde och vi pratade i en timme. Han sa, bland mycket annat, att han är kär i mej… Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Vi fortsatte sen att prata som om inget hade sagts. Han är en bra vän, så vi fortsätter att umgås ändå och han vet mycket väl att jag har mina känslor på annat håll och att det inte är något jag skulle ändra på för honom. Skulle aldrig se på honom på det sättet!

Pratade med min gamla gymnasievän (kallar henne Suomia) i två timmar! Vi har inte pratat på flera år, men hon har plikttroget skickat julkort varenda år, vilket är helt otroligt. Både hon och jag fick dra våra livshistorier dom senaste sex åren (eller vad det nu är) och det kändes så oerhört lätt att prata med henne, som att ingen tid hade gått. Jag är glad för att jag tar itu med att ta kontakt med mina vänner igen.

Meditation: ✔️

🎯: Hållit sociala fobin stången… typ. Telefonsamtal med gammal vän.

Dagens KBT

Har uppmärksammat mina tankar vid den sociala fobin och jag lyckades rätt bra med att ersätta dom med hjälpsamma tankar (underlättade verkligen att det var tomt på restaurangen när vi gick in). Jag måste erkänna att jag har svårt att inte använda mobilen som säkerhetsbeteende på spårvagnen. Jag hade ju övat upp det, men nu är det lika illa igen. Jag lovar att öva på det vid nästa kollektivresa!