Inspiration

Dagens projekt:

Kartonger: 52 kvar, 11 sparade

Söndag: Bio/Museum/Spontanitet. Tyvärr satte ångesten helt käppar i hjulet.

Mat

Frukost: Linfröolja, C-vitamin. 140 kcal.

Lunch: Ris med Bönor och Spenat. 350 kcal.

Middag: Fullkornspasta med Tofu. 400 kcal.

Kvällsmat: Två knäckebröd med ost.

Mellanmål: Två riskakor med färkost, en banan. 800 kcal.

Summa kcal: 1587/1509

Kolhydrater: 48/55 %

Fett: 35/25 %

Protein: 17/20 %

Simning (mån,ons,tor,fre): c

Promenad: 11.584/8.000 steg / 360 kcal

Vikthantering: Vikten ok idag. 115/110 aktiva min: 1567 brända kcal av målet 1509.

Psyket: Sömnen kändes som om den borde varit bra, men var inte det minsta utvilad när jag vaknade så sov två timmar till (10,0 h). Ångesten, stressen, oron, depressionen: ok ända fram tills eftermiddagen då hjärnan fick en knäpp och tankarna for runt som projektiler. Kändes som om hjärnan skulle explodera och det var miljoner saker skulle lösa samtidigt i huvudet. Kändes som om jag höll på att bli helt knäpp och blev samtidigt arg på mej själv, på hjärnan, att jag håller på så här. Varför blir det sån överbelastning? Varför ska allt lösas i hjärnan samtidigt? Varför känns det som att jag motarbetar att lugna ner mej med att låta hjärnan hela tiden avbryta avledningsmanövren med att komma på nya, eller ta upp samma igen, problem som måste lösas? Gick och satte mej i duschen och försökte avleda uppmärksamheten genom att räkna andetagen och beskriva mönstret på väggen. Blev inte mycket bättre, så jag försökte att röra mej, men när jag började känna yrsel och jag inte kunde avleda tankarna från katastrofer, ”nu dör jag” osv. (d.v.s. det som föregår panikångestattacken), då tog jag medicinen. Har nu gått och lagt mej för hjärnan är överarbetad. Koncentrationen bra, utom nu på kvällen.

Dagen i sammanfattning: Gick upp först kl. 6. Morgonrutin. Fixade lite kartonger i kaoset. Begav mej iväg på promenad kl. 12. Gick hem och åt. Tog ett kartonger till och gick sedan en ny promenadväg på en timme. Därefter tog jag duschen och trots alla försök till avledning orkar jag inte kämpa mot tankekaoset mer idag tänker nanna nu. Ska se om jag kan läsa ett par sidor, men med tanke på hjärnans överbelastning kan det bli svårt med koncentrationen även om medicinen lugnade ner känslan av en närstående ”hjärnexplotion”.

Idag har jag blivit glad av: att jag börjar få koll på småvägar och börjar hitta på de mindre vägarna, vilket gör promenaderna lite intressantare.