Vikt: 61,4 (-0,6 sen igår / -21,4 totalt)

Inspiration

Meditation Morgon: Counting Breaths 7 min (appen ”Stop, Breathe & Think”)

Meditation Kväll: Still Mind Body Scan 4 min (appen ”1000 Guided Meditations”)

Mat

Frukost: Linfröolja, C-vitamin, Havregrynsgröt med havredryck och hela linfrön. 380 kcal.

Lunch:

Vego Bourguignon från VegMe. God, men inte så mättande. 296 kcal.

Middag: Rödbetsbiff med Limeyoghurt & Bakade Morötter från ICA Focus. 600 kcal.

Mellanmål: 2 riskakor, en banan, ett äpple. 240 kcal.

Summa kcal: 1464/1393

Kolhydrater: 54/55 %

Fett: 35/25 %

Protein: 11/20 %

Vikthantering: 145 aktiva min: 1737/1668 = -274/-275 kcal

Simning (mån,tis,ons/tor,lör): x

Promenad: 14.450 steg / 465 kcal

Dagens projekt:

Tisdag: Fontänen+Simma+Wicca. Klarade inte av människor idag så varken Fontänhuset eller simning.

1930-talsfilm: ”Texas Terror” (1935)

Lucile Browne (1907-1976). Dog 69 år gammal.

Fern Emmett igen.

Västern. IMDb: 5,1/10. Mitt betyg: 4/10.

Virkning: Meditativ Mandala

Språk: Walesiska lesson 26/118 (Countries)

Psyket: Sömnen ok (8,5 h). Ångesten, stressen, oron, depressionen: mest en fruktansvärd stress, slog inte direkt över till ångest, men var orolig och det vibrerade obehagligt i kroppen och kände mej yr och ostadig. Koncentrationen rätt ok.

Dagen i sammanfattning: Gick upp kl. 6.30. Morgonrutin. Slängde in en tvätt, så får jag det gjort idag istället. Skulle åkt till Fontänen, men jag känt mej orolig och stressad hela dagen och kände att jag inte klarade av intrycken som det ger. Begav mej istället iväg på en promenad när tvätten var klar, ca. kl. 12. Gick den vanliga rundan. Hade ett viktigt samtal om en av de saker som hänger i luften just nu, men får kanske svar imorgon. Kuratorn ringde och bokade om mitt möte. Jag är lika förvånad varje gång jag har lyckats svara i telefonen, speciellt när det är hemligt nummer. Jag får fortfarande ångest och blir stressad när telefonen ringer och än värre så när jag inte vet vem det är. De nyaste kontakterna har jag inte berättat om denna skräck för eftersom jag har valt att anta den utmaningen: att svara på jobbiga samtal, speciellt när jag har flera problem som måste lösas och jag behöver prata med folk. Inte alltid jag svarar när det är kända nummer, varken förut eller nu, men det är inte för att det skapar en ångest utan för att jag inte klarar att binda upp mej i ett samtal, har inte koncentrationen att lyssna och ta emot eller delge information och det skapar en stress när jag tänker att jag blir uppbunden i telefonen och inte kan styra vad som händer (har väl med mitt inbyggda kontrollbehov och mitt egen-påhittade krav att jag måste vara snäll och trevlig med alla jämt, att göra). Jag märker att jag mår en aning bättre i det stora hela eftersom jag nu kan reflektera över mitt mående på ett helt annat sätt än jag har gjort på flera år. Jag kan begrunda sammanhang, dra slutsatser och inse hur och varför jag tänker och handlar på olika sätt. Det är som om en liten del av min hjärna, som har legat i träda, har börjat växa (resten av hjärnan ligger fortfarande i mörker och så fort stressen och ångesten är där blir hela hjärnan mörk igen och bara den nödvändigaste delen är aktiverad). Har funderat mycket den senaste veckan på hur jag ska förklara mitt mående för läkaren på ett annat sätt, så att jag, för att undvika fortsatt feltolkningar från bådas sida, får fram med andra ord vad som händer i min kropp och hjärna, hur det hämmar mej och vad jag önskar att vårt utbyte ska leda till. Jag tycker läkarna bara frågar lite snabbt hur man mår, ger en antidepressiva, skriver en sjukskrivning och sedan tack och hej, vi ses om tre månader. Eftersom jag nästan bara träffat olika läkare varje gång så svarar jag på samma frågor och ger samma svar eftersom det inte har blivit nån skillnad. Det jag kommit underfund med, nu när en större del av hjärnan är aktiverad längre perioder, är att det krävs ett annat sätt att kommunicera, i alla fall för mej, att jag tar tag i samtalet och i stället bara svara på standardfrågor med egna ord berätta hur mitt liv ser ut all tid utom den halvtimme jag pratar med henne. Jag tror det är det enda sättet att få fram var jag befinner mej och vad jag behöver hjälp med. Jag tror inte läkaren är lösningen utan efter några månader nu, så är det kuratorn och KBT:n som i alla fall tar mej framåt, hur långsamt det än går. Jag har i alla fall en kortfattad monolog om mitt tillstånd som jag ska ta på läkarbesöket den 28/10. Kanske tar upp den här efteråt.

Trots att jag inte klarade av de två inplanerade sakerna idag, så skulle jag i alla fall vara lite spontan och göra en sak idag. Hälsodisken började idag med:

Så om jag orkar med det så blir det tisdag, onsdag och torsdag varje vecka, men det är inget krav att gå varje gång och ingen anmälan, vilket passar mej då det är kravlöst. Det är viktig information och helt klart användbara övningar för mej, så jag vill gärna gå, men det är inte hela världen om jag missar nån gång. Jag hade svårt att ta mej dit med min ostadiga gång, yrsel och oro, men när jag väl satt mej på spårvagnen gick det bra. Slappnade inte riktigt av, men en andningsövning vi gjorde hjälpte lite. Intressant föreläsning var det i alla fall och jag känner mej tacksam att jag kom iväg. Eftersom jag inte hade gått mina steg i dag så gick jag av vid Brunnsparken och gick resten av vägen. Kollat på ”Brottsjournalen” och ska nu sova, trött av all stress idag.