Aaaargh, feminister och skitnödiga PK-pack. Hånar er nu för era svenskakunskaper :P.

Jag är så trött på er idioti. Som ni beter er får ni alla emot er och folk kommer aldrig bry sej om er/vår cause. När fan ska ni fatta det?

Som kvinna vill även jag ha lika lön, behandlas rätt vid anställningsintervju trots att jag kanske vill ha barn, inte ses som sexobjekt på stan (inga problem i mitt fall, haha), slippa bli pådyvlad kläder av magra fotomodellsräkor eller känna mej som en michelingubbe när jag bevistar ett gym.

Varför är allt så svårt?

Jag (och, dare I say it, de flesta av oss vanliga kvinnor) kommer aldrig se ut som Kate Moss i klädesplaggen ni har på de stora billboardsen.

Min fråga till klädföretagen är då:

Vill ni att jag ska vara en smal Kate Moss-räka? Varför, i sådana fall? Vad är er agenda? Kanske kan jag inte göra era kläder rättvisa som normalviktig kvinna?

Om ni inte har som agenda att tortera oss kvinnor och få oss att känna oss otillräckliga och svälta oss själva, varför envisas ni då att använda anorektiska modeller, eller retuschera skiten ur dom, i all reklam?

Det finns inget syfte, vad jag kan se.

Jag har inga siffror, men jag gissar att mindre än 10 % av oss kvinnfolk ser ut som era modeller. Varför ska vi (d.v.s. majoriteten) normalstora kvinnor fås att må dåligt över våra kroppar genom att matas med dessa övermänskliga, ursnygga modeller?

Det känns som någon form av konspiration 😉 Äsch, jag vet inte.

Med tanke på att de flesta modetidningar och klädföretag idag har kvinnliga VDs eller ägare så blir mina frågor än mer relevanta. De manliga är så klart lika skyldiga, men deras oförstående och blint följande av traditioner kan man ju förklara med deras lägre IQ och EQ (utgår jag från, i alla fall).

Vad tjänar dessa kvinnliga chefer och/eller deras företag på att vi kvinnor tvingas må dåligt och fås att tro att vi är onormala, genom att tvinga på oss detta ”anorexiidealet”? Ni borde, rent teoretiskt, få mer sålt om ni riktade er reklam till oss vanliga kvinnor.

Jag vet inte hur andra känner/tänker, men som f.d. bulimiker har jag svårt för all form av kroppsrelaterad reklam.

Min bulimi utlöstes när jag var ca. 16 år p.g.a. de magra brittiska indie-programledarna på MTV. Ville se ut som dom, ha deras kläder och kunna gå in i en butik (helst vintage) och kunna prova och bära allt.

Vikten kommer alltid att vara en latent noja för mej. Idag väger jag mer än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Jag känner mej som en zeppelinare och vill inte ens se på min kropp (med eller utan kläder) i en spegel.

Självklart är stor övervikt onyttigt, men det är undervikt också. Problemet är att när vi har tröstätit för mycket så kan vi inte med att gå till ett gym (vi blir de utstötta, ”nu ska fettot försöka träna, haha”). Folk kanske inte tänker så, men det är så vi känner. Därför går vi inte dit, vi vågar inte. Vi är redan dömda som misslyckade fetton, så hur tar man sej ur den känslan när vi matas med Top Model och retuscherad anorektiskbikinireklam?

Liksom det mesta, i det här skitsamhället, så finns det ingen logik i att hålla oss kvinnor smala, eller få oss att sträva efter det – inte som jag kan se i alla fall. Så varför fortsätter det?