Att denna ålderdomliga ”institution” ens har fått överleva in på 2000-talet är så sjukt. Med de rykten (läs: polisanmälningar och självupplevda berättelser) som hela tiden har omgärdat dessa egendomliga kvarlevor/förvaringsplatser för rikedomsbarn, så fattar jag inte hur det kunde dröja till 2013 innan något hände.  Stackars rika föräldrar, nu får ni kanske leva med era barn, tough shit.

Jag har ingen personlig erfarenhet av internat, men hela konceptet känns bara så fruktansvärt fel.

Till de skrikande barnen och ungdomarna, som nu förlorar sin enda verklighet och (inbillade) trygghet vill jag bara säga:

”Detta är det bästa som har hänt dej, det känns jobbigt nu, såklart, men att utbildas och uppfostras med uråldriga metoder, avskild från den riktiga världen (den vi utan privilegier lever i från födelse till död) skapar

Här nedan ser ni en skildring av samhället ur en kvällstidnings (Aftonbladet, i detta fall) perspektiv.

Har med oro, men även med ett skratt, läst Aftonbladet i säkert tio års tid nu. Köpte förut något lösnummer, kanske 2-3 ggr/mån. Nu har jag, i och med appen, blivit beroende av skiten. Seriöst! Avinstallerade den och försökte mej på SvD. Klarade inte ens 24h. Aaaargh, finns det ABA (Aftonbladet Anonymous?)
Jag brukar, när jag hänger mej åt mitt missbruk, screenshota artiklar som förstärker min misstro till dagens journalister, mediabevakningen,  samhället, svenskar och/eller mänskligheten i största allmänhet.
Här följer några sådana artiklar. Fler följer, det kan ni räkna med.

Vem vill drabbas av ”mördarkramp”? Inte jag! Undrar vad det är för nåt, bäst att jag klickar och läser. Min, i normala fall rätt förnuftiga, hjärna säger ”NEJ, du behöver inte veta! Det är ett trick, du kommer bara bli arg”. Nog fan klickar jag, min idiot, på artikeln och jag blev, såklart, arg. ”Mördarkramp” är bara helt vanlig kramp, bara det att den drabbade fick ett litet utbrott p.g.a. smärtan och det hela fångades av en TV-kamera. Skrattade till lite så -1AB/-10.

Har ett stort intresse för döden. Eller nja, egentligen är det mest en fascination blandad med rädsla och förundran. Intresset för seriemördare och True crime är väldigt stort, så jag är inte ensam om att vara lite morbid i alla fall.
Min fascination (eller, nja, fel ord, mitt ”deer-in-headlight-förhållande) gäller speciellt kändisar och deras, ofta, tragiska förfall. Nu till bilden. Jag har inte följt serien ”Glee”, bara sätt trailers och läst lite skvaller i Nöjesbladet och kan därmed säga att Cory Monteith var relativt okänd för mej. Klickade på länken till artikeln i AB och ovanstående var all info jag fick. Artikeln hade bara en rubrik och ingen brödtext. WTF, lite får ni väl fan anstränga er, eller glömde praktikanten ctrl+p:a Google-översättningen från TMZ innan han gick på lunch? -7AB/-10.

Ibland verkar det som om AB får betalt för sina artiklar. Frågan är dock vilken förlorad själ som skulle betala för att få nämnas i en av deras idiotiska artiklar. Kanske skivbolagen? Kan knappast vara artisterna själva i alla fall. Jag skulle skämmas ögonen ur mej om jag var Agneta Fältskog och fick den här artikeln skriven om mej. ”Gråcement”?! Snälla nån då, utanför stackars Agnetas port och nu med hennes skivsläpp och allt (skivan heter förresten ”blabla” och släpps den ×/×), hur ska det gå?! Vojne, vojne. -4AB/-10

Stort på löpsedlarna i affären och översta nyheten på appen. Ok, ”rosa=sport”, tänkte jag och var minimalt intresserad. Sedan fastnade mina ögon på det lockande orden ”OS-hjälte” och ”dödskraschen”. Detta kanske kan vara lite intressant ändå, tänkte jag (mitt nöt). Det var alltså en kompis till, den för mej helt okända OS-hjälten, som hade omkommit i en olycka där OS-hjälten (seriöst, jag vet fortfarande inte hans namn eller vad han utövar för sport) inte ens var inblandad utan hade stannat för att hjälpa till. Han bevittnade visserligen olyckan, att han skulle ha varit inblandad i olyckan och blivit skadad var rent nonsens. Vari låg då nyhetsvärdet? Skit i det, de sålde några extra lösnummer. -9AB/-10.

Missade tyvärr att spara själva artikeln som föranledde dessa tips. Handlade nog om gäss som gjorde det gäss vanligtvis gör: alltså är sina normala gäss-jag, letar mat, öppnar sina kloaker på fel ställen (eller rätt ställe enligt gåsen i fråga), flyger lite och allmänt lever sina liv utan något intresse av oss människor.

Nu är det så, inpräntas det i oss nästan dagligen via kvällstidningarna, att djur (inte vi människor, alltså, vi är ju inte djur ”på det sättet”) får inte göra precis hur som helst. Alltså, jo, vi kan ju inte styra dom, de är ju naturliga varelser som ska respekteras (obs! Gäller ej gäss, duvor och andra fåglar som inte hålla sej i skogen, älgar, vargar och andra spännande skjutbara djur, djur som på något sätt kan vandalisera (på djurspråk ”överleva via”) din fina trädgård mfl, mejla för komplett lista), men de måste vara naturliga nån annanstans. Hämta nu gasolkanonen så vi kan få ha vår picknick i vårt gröngräs ifred! >-10AB/-10 (för den blatanta bristen på respekt för andra levande varelser och deras rätt till samma utrymme som vi ockuperar). Fy bövelen!

”Hen” – hur kan jag räkna alla sätt på vilket jag hatar dej?
Det är ordet har endast uppstått p.g.a. nutidens svenskars underliga rädsla för att trampa någon på tårna. Lägg ner! Vem bryr sej om ni råkar säga fel till en transa. Sorry, men jag tror dom är så pass starka att dom klarar av att hantera det och rätta er om det blev fel. Det kanske blir lite pinsamt för dej i några sekunder, men, vet ni vad: livet består av en jävla massa pinsamheter! Det är jobbigt där och då, men sen blir det en kul historia att berätta för polarna.

”Men, ”hen” handlar inte bara om hur vi ska tilltala personer med otydlig könstillhörighet.”, säger du.

Jo, jag är fullt medveten om att detta ord nu ska tillämpas så fort det bara går. AB går i bräschen, givetvis: ”Vi är mest PK av alla, hurra! Kolla på oss! Vi använder ”hen” på alla ställen det går!”

”Journalisterna” på AB saknar jag helt förtroende för. De har ingen yrkesstolthet överhuvudtaget.

Lyss nu på visdom från en gammal kvinna:

Som journalist ska det svenska språket vara ditt redskap, som elden för en glasblåsare. Kan du inte använda det på rätt sätt kommer du högst kunna bli en novis, eller en hantlangare. Strävan att bemästra ditt redskap borde vara det viktigaste i din yrkesroll. Utan denna tankegång, och strävan, kommer du stagnera och ditt yrkesval kommer reduceras till ett ”jobb”, dit du går för att du måste få pengar till hyran. ”Take pride in your work”!

Ok, med ovanstående utläggning vill jag visa på varför ”hen” är något av det mest förkastliga som hänt svenska språket (vad jag vet, i alla fall). Ni har skapat en form av genväg, en ursäkt för att inte tänka efter, att slippa använda synonymer eller tänka till hur ni kan formulera om meningar.

Vi berikar vårt språk hela tiden med nya slangord, utländska ord och internetuttryck och så ska det vara. Så har det alltid varit. Att däremot sätta sej ner och hitta på ett ord som ska fungera som skydd mot klavertramp eller vad fan det nu är ni är rädda för, det är så dumt, så jag vet inte vad jag ska säga. Ibland önskar jag att jag kunde bädda ner mej och låta skämskudden täcka all min input från detta samhälle, så som det ser ut nu. Jag blir bara så trött på allt dravel! Ok, nog om detta.

Borde nämna något om artikeln, som föranledde min långa utläggning:

Här används ”hen” om denna kommande kock i programmet. När man läser frågorna under så framgår det klart och tydligt att den nya kocken är en man. Missar man det är man ju bara blind. Så varför använder ni ”hen” om någon vi alla vet är en man? Jag hade blivit sjövild om någon hade använt ”hen” om mej på det sättet.

Ok, sen har vi hela argumentet om PK-isternas stackars barn som ska vara könlösa osv, men det får jag raljera om en annan gång. -10AB/-10 (för er överdrivna kampanj att förminska vårt svenska ordförråd). Fy skäms!

Här finns inte mycket att kommentera. Detta är typiska AB-artiklar. Lite nöjesläsning, lättsmält och IQ-befriat. Det roligaste är att de ändå pushar för dessa artiklar, med suggestiva och intresseväckande (nåja, smärre överdrift) rubriker. Allt som räknas är antalet klick.

Ibland får de självutnämnda journalisterna till det. Inte på något sätt i Pulitzerklass (det är en utmärkelse som förmodligen är lika mytomspunnen och ouppnåelig som den heliga graalen för Kung Arthur och hans män). Jag menar att deras rubriker och/eller artiklar ibland blir snudd på tokroliga.

Jag har inte lyckats avgöra om sådana artiklar är seriöst (AB-seriöst, menar jag då) skrivna och att det bara blir så fruktansvärt korkat i och med förhör av ”ögonvittnen” och klantig journalistik eller om det faktiskt finns en eller ett par stjärnskott som har en förmåga att klura till det och roa, och samtidigt håna, oss läsare. Det sistnämnda kräver en människa med självdistans, underfundig humor och en smula mer intelligens än ”your average AB-journalist”. Jag betvivlar att