Läste om nedanstående video på Metro och den berörde mej. En del jag inte personligen upplevt, men slår jag ihop mina erfarenheter med mina kvinnliga vänners så stämmer det mesta.

Detta är inget inlägg som egentligen berör just min far eller mina känslor för honom. Mer en känsla av kvinnlig bonding, att nån satt ord på mycket av det man själv burit inom sej i sin uoplevda ensamhet.

Hade min far fått denna film i nyllet hade han nog gått och gömt sej – och tagit mej med sej – för att slippa såna jobbigheter. Vem hade helst inte velat göra det?

/Misantropen