Det är nu nästan två veckor sedan jag kände av min panikångest.

Jag var på tolfte varvet i simbassängen på fredageftermiddagen. Jag var tvungen att rusa upp, satte mej på en bänk i omklädningsrummet och försökte andas. Lyckades till slut ta mej hem, var övertygad om att jag skulle falla ihop på vagnen och ‘make a scene’.

Väl hemma kunde jag stävja attacken. Hemmamiljö plus trygg sambo hjälper.

Jag hatar attackerna, men antydan att en attack är på inkommande är nästan värre. Det är som om ett krig pågår inuti kroppen. Mitt psyke är på ena sidan och det kroppsliga är på andra. ”Jag” (d.v.s min uppfattning av helheten, det övergripande: kropp + psyke) försöker ena dessa två krigande enheter inom mej. Vet aldrig vilken sida som ska vinna, det är det värsta.

Det som hjälper mest är i fall helheten (d.v.s. ”jag”) blir distraherad, på vilket sätt som helst. Att vara ensam, eller (det värsta) sitta på ett ställe där man måste vara tyst och stilla är som att be om att attacken ska komma/bryta ut.

I alla fall: har läst mycket på nätet, speciellt om folks egna erfarenheter (t.ex. på Flashback) och medicinering. Av en slump kom jag in på Netdoktor och fann att deras definition av panikångest var spot on. Så, om någon undrar vad jag pratar om och hur jag känner vid en attack: klicka på länken och läs. Thanks.