Igår tog jag mina sista två Voxra (300 mg, vilket är maxdos i Sverige, tydligen) och gick således ner till apoteket för att hämta ut fler. 

En före i kö, helt ok, men inte fan hjälpte det. 

”Vill du ha det billigare fabrikatet, vi har inte voxra inne?” som vanligt. 

”Ja.” som vanligt 

Men:

”Det ligger 90-burkar på platsen där 30-burkarna ska vara.” (det finns alltså två varianter, en med 30 tabletter – som jag har utskrivet – samt en med 90 st.)

”Eh, jaha.”

”Det kanske är så att 90-burkarna har bytt plats med 30-burkarna.”

”Eh,jaha (bara fixa det, tänkte jag).”

Jag trodde först att hon hade erfarenhet, hon gav det intrycket, trots att hon var ung, men insåg efter ett tag att hon bara höll skenet uppe. Hon skulle fråga en receptarie bredvid, men så fort hon var ledig så drog hon sej och föreslog istället att jag skulle reservera en burk som då skulle komma imorgon (idag) kl. 16.

Jag hade alltså suttit där i nästan tio minuter, där hon mest knappade på datorn och muttrade om hur konstigt allt var. Kön växte. 

Tänkte att jag frågar om priset innan jag lämnar. På apotekets inloggning ser man inte det nya priset (det man får på högkostnadsskyddet) utan bara originalpriset. Tänkte jag skulle få klart besked från apoteket på plats. 

”Det blir ordinarie pris, 280 kr för Voxra och 250 kr för ersättningen Bupropion.”

Tyckte det lät underligt eftersom jag sist (två dagar innan) fick ut en Theralen plus Oxascand för 44 kr (skulle blivit 180 kr), så jag borde ha byggt upp lite förmån. Eller hur? 

Jag sa att jag hämtar imorgon (idag) och gick. 

Idag var jag hos psykiatern i Frölunda och var sen och simmade (yeay!) och åkte hem. 

Bestämde med älsklingen att vi skulle åka till Wieselgrensplatsen direkt och handla mat (köpte till två olika sallader – har bara ätit sallader i fem dagar nu). Efteråt gick jag in på ett av de två apotek (?!) på det lilla torget eftersom min beställning skulle komma efter kl. 16 till mitt torg. Värt att chansa liksom. Ingen kö, men en kassa och en person, tog fan evigheter tills hon i kassan valde att ge mej uppmärksamhet. 

L lyckades under tiden göra åt alla mjälkförpackningar,  från en skål,  i en kaffekopp, säkert sex stycken – det stod ”vi bjuder på kaffe” – han är faktiskt inte smålänning!

Det tog sedan säkert sju minuter innan receptarien plockat fram Bupropionen. L suckade i sitt hörn, med kaffet i hand (det var tydligen fortfarande varmt, mystiskt nog) och frågade högt om de var efterblivna. Skämdes lite och schyssjade på honom. 

Så till betalningen. Blev det 280 eller 250 kr? 

Nä, det blev 64 kr. 

Alltså seriöst, man får aldrig klara besked nånstans. Om det nu var så att tjejen på torget var ny så kan hon väl stå för det och be om hjälp istället för att sitta och klicka på datorn i flera minuter och inte bli klokare för det. ”Vi är alla barn i början” + ”Det finns inga dumma frågor”, right? 

Så åkte hem och kl. 15.08 fick jag ett sms från apoteket på torget att min vara fanns tillgänglig. Ok.