Artikel angående Per Morbergs avhopp från Svenska Masterchef – ett program jag förövrigt inte tittar på, eftersom jag är apless på matlagningsprogram.

(Bortsett då från Brittiska och Sydafrikanska ”Halv åtta hos mig”, ”Come dine with me” som jag kollar på ifall jag råkar på det på BBC.)

Ok, till min poäng med inlägget:
Jag läser det mesta i Nöjesbladet, och övriga Aftonbladet, eftersom jag spenderar en hel del tid rökandes på balkongen och det är lättsam läsning medan man tar en cigg. Jag blir oftast road, ibland oroad, och då är det läsarkommentarerna som är en stor del av behållningen. Vilka människor det finns därute – jag upphör aldrig att förvånas.

Klickade på artikeln om Masterchef eftersom jag hatar Per Morberg. Fråga mej inte varför, he just rubs me the wrong way, helt enkelt. Älskade honom som Roger Rönn, däremot 😀

Fortfarande inte kommit till poängen, sorry.

Nu har jag inte Facebook, och tänker heller aldrig skaffa, men hade jag haft det, så hade jag kanske skrivit kommentarer på alla artiklar jag hade kunnat (speciellt efter några bärs… hahaha), men det kräver energi.

I och med min avsaknad av Facebook (och energi) kommer det aldrig framgå hur patetisk jag är, som läser artiklar om saker jag inte vet något om (eller t.o.m hatar) och tar mej tid att hitta på en åsikt om on the go eller spy galla över eller bemöda mej med att trolla kommentarsfältet – bortsett från detta erkännande dårå… haha…

Sen finns det då personer, som Leif och Yvonne i kommentarerna ovan. De visar helt öppet hur tråkiga liv de har. Det är, typ: ”Jag hatar alla former av matlagningsprogram och tittar inte alls, dock tar jag mej tid att läsa en artikel om sagda hatade programsort, formulera ett inlägg där jag rackar ner på en av programledarna, som jag inte vet något om, men kanske sett i en trailer (10 sek räcker väl för att bilda en fast åsikt på?) och sedan, som grädde på moset, ska jag visa upp mina oerhört dåliga kunskaper i det svenska språket och stava fel på alla ord med fler än två stavelser och särskriva på alla ställen som går”.

Ok, poängen, ja, ja. I’m getting there…

Utan dessa människor så hade jag inte haft nåt att hetsa upp mej över – och således hade aldrig detta inlägg skrivits – och – jag är precis som ni (bortsett från att jag har MVG i svenska ;)). Den huvudsakliga skillnaden är, ändå, att jag orkar inte bemöda mej. Varför skulle jag, efter att ha läst en artikel om, för mej helt ointressanta, bönder och deras eventuella kärleksliv, skriva en kommentar om nämnda bönder och även ha en åsikt redo, när jag egentligen inte bryr mej whatsoever?

Alltså, hur jävla tråkigt har man det inte då? Lägg den energin på något vettigt istället.

Varför får jag nu ha den här åsikten (jag har, i princip, erkänt att jag är precis som ni alternativt lever i någon slags symbios med er)? All min energi förbrukas, nästan dagligen, genom att stävja panikångestattacker och att hantera en allvarlig depression, jag har inget liv och är sjukskriven. Med den lilla ork jag har kvar, at the end of the day, lyckas jag klicka mej runt på Aftonbladets app och ta ett par cigg på balkongen (och kanske hetsa upp mej över EN pryl eller skratta åt något idiotiskt), men sen är min energinivå på noll. Att lyckas ha en blogg och, speciellt, att skriva det här enormt långa inlägget, kräver det absolut sista jag har kvar (ingen panikångest att brottas med idag, tack och lov), men kan kanske vara det jag behöver för att hålla mej över ytan.

What’s your excuse, people? 😛