Hitchkock-thriller från 1946 med Cary Grant och Ingrid Bergman.
Den här filmen har jag sett, men det var evigheter sedan. Har inte röstat på den på IMDb, så det måste vara innan 2006.
Har en Hitchkock-samling (samlarserie med Aftonbladet, har jag för mej, för några år sen) på 10 DVD, men den här ingick inte bland dom filmerna. Har för mej att den är riktigt bra, så det var lite underligt att den inte var med.
Jag har inte läst artikeln ännu, var bara tvungen att slänga upp rubriken. Lär bli en klassiker… haha… Man måste i alla fall klicka på artikeln! Var avlas de här Aftonbladet”journalisterna” fram någonstans? Eller går de alla i en speciell skol? Det måste vara en skola där man lär sej den ädla konsten att skriva fullständig bullshit.
Denna bullshit måste kunna dra in oss, som de får vi är, mot vårt bättre vetande med en nivå som måste ligga totalt under vår intelligens (alltså Forrest Gump-nivå för att ingen ska känna sej utesluten) och även framkalla en känsla (vilken känsla som helst duger: ilska, frustration, glädje, nyfikenhet, whatever).
Har ”journalisten” lyckats med ovanstående, kommer vi alla att återkomma, som om det gällde långköraren ”Days of our lives”: follow our next episode, where all the questions you now have, will be cleared up (hoppfully) but we will leave you even more confused than before and your mind will be spinning with thoughts and questions like:
”Vad har dom nu skrivit för idioti?
”Men, jösses, vilka knasiga typer det finns. Och, jaha, i det där länet igen. Varför är jag inte förvånad?”
”Åh, shit, höll det inte mellan bonde 1 och den blonda bruden, vad kan ha föranlett detta uppbrott, dom såg ju så kära ut på Se&Hörs omslag tidigare i veckan?”
”Har tröttnat på Tyra Banks för flera säsonger sen, men vem vann Allstars? Nä, men inte kunde den fule fan vinna Top model? Vem var hon? Måste veta mer om henne nu.”
”Men, vad sjutton, kan väl inte dansa?! Hon är ju ”känd för något fånigt, som t.ex inredningsexpert för en av kabelkanalens minst tittade på program. Måste fasen se vad juryn tyckte, programmet såg jag inte, men hon den där kända bruden ska ha sitt nylle med överallt. Hoppas de tar ner henne på jorden!”
”Vad fan har de rastlösa och rotlösa ungdomsgängen hittat på nu? Varför bränner de bilar och beter sej? Jag förstår inte vart samhället är på väg, kanske Aftonbladet kan ge mej den upplysning jag söker?”
”Skit, enligt AB verkar det bli upplopp utanför porten ikväll, pga den där gubben som misshandlades. B5äst att stanna inne, men smygkika lite. Släck ner i lägenheten, Bettan, så ser vi när de kommer med facklorna. ”
”Jaha, nu har den där dumme politikern trampat i klaveret igen, öhöhö, att han inte lär sej. Vad är det för idioter som röstar på det fanskapet! (Inser att man själv kan vara skyldig, men nu när han har skämt ut sej så pass, så kommer du aldrig erkänna din fadäs)”
”Jaha nu händer något med reporäntan igen. Borde jag bry mej? Bäst att läsa lite så kan verka insatt om det kommer upp på lunchen.”
Etc. Etc. I all oändlighet.
Det blir som en drog. Vansinne! Försökte att avinstallera appen, jag klarade mej fyra dagar. SvD var inte alls detsamma…
Varenda gång, innan jag trycker på appen, dvs flera gånger per dag, tänker jag (som någon form av ursäkt) ”Undrar om det har hänt något i världen?” Exakt den meningen, VARENDA gång jag trycker på appen…
Help, kan man avgiftas från Aftonbladet?
Har nu läst artikeln om biskopen. Det lät som en knepig snubbe, får nog googla lite och ta reda på mer.
Hittade ytterligare en återkommande ”grej”, som jag stör mej på med Aftonbladet:
– Det är inte ens deras egna nyheter, utan de är ofta tredje i ledet att skriva om samma lilla skitartikel: ”skriver Mitt i Nacka, uppger SvD”.
Why even brother? De flesta utländska nyheterna har, klart och tydligt, bara körts genom Google translation och sen gått rakt ut i press. När ni, once in a blue moon, ”råkar på” (ni kan helt enkelt inte vara tillräckligt klyftiga för att ägna er åt grävande journalistik) eller helt sonika drattar över en story, så ska den, banne mej, mjölkas till sista droppen. Ingen vinkling, inblandad, besläktad, random spekulation från kända debattörer, får lämnas outnyttjad!
Ok, detta börjar likna en one woman crusade against poor, but addictive, journalism. Nä, glöm den tanken. Jag har redan sagt att när mitt sista ord är skrivet på bloggen, så är jag ett tomt jordnötsskal. Bara sova återstår.
Mina inlägg är ingenting, jag menar det jag skriver, men jag har ingen agenda. Jag har accepterat att vissa tidningar, eller webbsidor, tolkar samhället på sitt sätt och jag har, givetvis, det valet: med vilka glasögon vill jag betrakta dagens samhälle? Helt upp till var och en. Om man orkar bemöda sej med att göra ett aktivt val, dvs..
Jag försöker låtsas att det är lite ”go slumming” vad gäller mitt Aftonbladetläsande. Som ett studiebesök hos en OBS-klass. ”Oj, så taffligt de skriver”, ”Syftningsfel och felstavningar”, ”Oj, oj, oj, men det var ju bara att förvänta sej, dessa artikelutsprutare har ingen yrkesheder, jag gissar att de har någon form av provisionslön?” ”Stackarna, deras dröm om ett jobb inom media, blev att stirra in i en skärm dagarna i ända, i jakt på nyheter (nya, gamla, total rappakalja, allt duger), som sedan körs genom Google translate och sedan rakt ut i appen. Tidningen borde, rimligtvis, vara mer selektiv, men jag vet inte. Det är över ett år sen jag köpte en nyhetstidning senast.
Nu får det vara slut på mina essäer om samhället genom Aftonbladetglasögon.
Måste sova.
Artikel angående Per Morbergs avhopp från Svenska Masterchef – ett program jag förövrigt inte tittar på, eftersom jag är apless på matlagningsprogram.
(Bortsett då från Brittiska och Sydafrikanska ”Halv åtta hos mig”, ”Come dine with me” som jag kollar på ifall jag råkar på det på BBC.)
Ok, till min poäng med inlägget:
Jag läser det mesta i Nöjesbladet, och övriga Aftonbladet, eftersom jag spenderar en hel del tid rökandes på balkongen och det är lättsam läsning medan man tar en cigg. Jag blir oftast road, ibland oroad, och då är det läsarkommentarerna som är en stor del av behållningen. Vilka människor det finns därute – jag upphör aldrig att förvånas.
Klickade på artikeln om Masterchef eftersom jag hatar Per Morberg. Fråga mej inte varför, he just rubs me the wrong way, helt enkelt. Älskade honom som Roger Rönn, däremot 😀
Fortfarande inte kommit till poängen, sorry.
Nu har jag inte Facebook, och tänker heller aldrig skaffa, men hade jag haft det, så hade jag kanske skrivit kommentarer på alla artiklar jag hade kunnat (speciellt efter några bärs… hahaha), men det kräver energi.
I och med min avsaknad av Facebook (och energi) kommer det aldrig framgå hur patetisk jag är, som läser artiklar om saker jag inte vet något om (eller t.o.m hatar) och tar mej tid att hitta på en åsikt om on the go eller spy galla över eller bemöda mej med att trolla kommentarsfältet – bortsett från detta erkännande dårå… haha…
Sen finns det då personer, som Leif och Yvonne i kommentarerna ovan. De visar helt öppet hur tråkiga liv de har. Det är, typ: ”Jag hatar alla former av matlagningsprogram och tittar inte alls, dock tar jag mej tid att läsa en artikel om sagda hatade programsort, formulera ett inlägg där jag rackar ner på en av programledarna, som jag inte vet något om, men kanske sett i en trailer (10 sek räcker väl för att bilda en fast åsikt på?) och sedan, som grädde på moset, ska jag visa upp mina oerhört dåliga kunskaper i det svenska språket och stava fel på alla ord med fler än två stavelser och särskriva på alla ställen som går”.
Ok, poängen, ja, ja. I’m getting there…
Utan dessa människor så hade jag inte haft nåt att hetsa upp mej över – och således hade aldrig detta inlägg skrivits – och – jag är precis som ni (bortsett från att jag har MVG i svenska ;)). Den huvudsakliga skillnaden är, ändå, att jag orkar inte bemöda mej. Varför skulle jag, efter att ha läst en artikel om, för mej helt ointressanta, bönder och deras eventuella kärleksliv, skriva en kommentar om nämnda bönder och även ha en åsikt redo, när jag egentligen inte bryr mej whatsoever?
Alltså, hur jävla tråkigt har man det inte då? Lägg den energin på något vettigt istället.
Varför får jag nu ha den här åsikten (jag har, i princip, erkänt att jag är precis som ni alternativt lever i någon slags symbios med er)? All min energi förbrukas, nästan dagligen, genom att stävja panikångestattacker och att hantera en allvarlig depression, jag har inget liv och är sjukskriven. Med den lilla ork jag har kvar, at the end of the day, lyckas jag klicka mej runt på Aftonbladets app och ta ett par cigg på balkongen (och kanske hetsa upp mej över EN pryl eller skratta åt något idiotiskt), men sen är min energinivå på noll. Att lyckas ha en blogg och, speciellt, att skriva det här enormt långa inlägget, kräver det absolut sista jag har kvar (ingen panikångest att brottas med idag, tack och lov), men kan kanske vara det jag behöver för att hålla mej över ytan.
What’s your excuse, people? 😛
Rummet är inte helt klart än, men nytt coolt, svart golv lades idag.
Imorgon kommer snickaren för att fixa trösklar.
Därefter ska det tapetseras om.
Innan veckan är slut borde vi kunna flytta tillbaks allt möblemang dit in och inte ha all skit mitt i vardagsrummet.
Total sanering av katt (eller kattER) med antiallergimat. 900 spänn bara för kattmaten… Var tredje är ju gratis iofs, men jag har ingen aning om hur länge detta kommer räcka.
3-4 månader måste vi följa strikt diet för Smullibuttan, sen utvärdering.
Tog blodprover, Sofus ringer om provsvaren.
Gjorde ultraljud när Smullibuttan ändå var dåsig. Allt såg jättebra ut.
Nu är Smullibuttan åksjuk och ylar och drägglar, men vi är äntligen på väg hem!
Helt slut! Vad gör man inte för dom små liven?!
Först nu, kl. 20 har Smullibuttan kommit ur sitt ide under soffan och ser helt normal ut – nästan. Hon verkar lite purken på mej. ..
Nä, hon är inte back to normal. Ligger hopkrupen utanför sin älskade igloo och ser stenad ut… Kanske fortfarande är dåsig?
Stackars liten.
Bekantar sej.
Totalt alert och vill inte vara med om blodprovstagning.
Väntar nu på lugnande, sedan prover och sen kan vi åka hem med lite antikräkmedel att ge gumman.
Efter femtonde kräkningen började jag bli ordentligt orolig. Hur fort torkar inte en 4 kiloskisse ut, liksom…?
Receptionist-Anna (gillar henne) ringde till slut upp och hon fick tag på underbara Sofus (bästa veterinären ever). Han tyckte jag skulle komma in. Han hade ultraljudstider hela dagen och han var beredd att avsätta en tid för mej. Jag sa kl. 14.30 och jag har nu färdats på vagnen med en stackars skälvande, jamande Smullibuttan en kvart. Framme om en minut.
Smullibuttan brukar hetsäta och spy. Hon är känd bulimiker, sen dag ett.
Idag har däremot varit extremt. Igår spydde hon upp maten precis efter hon hade ätit, tänkte inte mer på det, eftersom det är rätt vanligt.
Idag spydde hon upp maten hon fick, men har fortsatt att spy under hela dagen. Blir bara nåt vattnigt skum, hon har ju inget kvar att spy upp, stackarn.
Har varit ute och plockat gräs till dom små liven.
Nyss spydde även Spike, som spyr max en gång i månaden. Då spyr han alltid hårbollar. Nu spydde han ren, otuggad blötmat.
Nu spydde Smullibuttan upp gräset. Ingen har ringt tillbaka från jobbet. Så jävla dåligt!
Voynich – manuskriptet är likt ett språk! Newsflash!
Inget nytt alls, bara en ny person som uttalar sej om det hela. WOW!
Haha, Google is your friend. I told you!
Jag vet inte vad som är sant i den här historien, och det gör med all säkerhet inte Aftonbladet heller. Dock är deras formuleringar helt obetalbara: ”…och barn”. Hahaha
Det kan för fan inte vara 31 grader på balkongen klockan 8.30 på morgonen! Ja, jag vet att det är i solen, men jag ska ju sitta här, i solen, och ta en cigg. Jag är för tusan nordbo, jag är inte skapt för att vistas i så höga temperaturer.
Som ni ser, den här armen tillhör någon som inte ska uppehålla sej i solen någon längre stund. Jag är antingen kritblek, fräknig eller kräftröd. Jag föredrar kritblek, men så fort jag exponeras för solen, så kommer fräknarna över hela kroppen. Det går inte att styra, tyvärr.
Borde jag egentligen vara ginger? JAG KANSKE INTE HAR EN SJÄL!! Hihihi. ..
Tror detta är 1993. Fotot är i alla fall taget av min dåvarande BFF (to speak the terms of the youngsters today… hahaha…)
Jag och min far hade en fotosession uppe vid Brahehus. Jag ville egentligen uppleva hela framkallningsprocessen, med mörkerrum och framkallningsvätskor, men för att ha något att framkalla var jag ju tvungen att modella… Som jag sa i tidigare inlägg, jag hatar kameran när jag är framför den. Blir jag bra på ett kort så är det antingen a lucky fluke eller trial and error (dvs ett kort av hundra blev ”presentable”)
Tyvärr – jag är mycket saker, men fotogenisk är verkligen inte en av dom.
Osäker på året, kan ha varit 1992, alltså jag 17 år. Borde vara på höjden av min Janis Joplin-dyrkan, vilket var runt den tiden.
Fotot är taget av mamsen. Hon studerade foto på Mullsjö folkhögskola och vi hade lånat den här studion över en lördageftermiddag. Jag är verkligen ingen modell, jag hatar kameror, men jag älskar att fota. Nu fick jag ställa upp, eftersom mamsen behövde en modell. Rätt nöjd med den här bilden ändå.
Nytt golv håller på att installeras, as we speak. Fan, vad skönt, har levt i nån slags flyttkaos i ett par veckor nu.
Sedan jag, vid 10-12-årsålder, såg katastroffilmen S.O.S. Poseidon, har jag haft en väldigt stark fobi (eller, skräck, om du så vill) för alla båtar större än en eka.
Jag är helt övertygad om att jag kommer dö i någon form av båtolycka. Eller så har jag gjort det i ett tidigare liv. .. om man nu tror på reinkarnation.
Jag vill tro på reinkarnation. Jag vill tro att vi alla är kärl som, när vi placeras i olika inkarnationer, fyller vår ”medvetande-bank”, dvs fyller de kärl, som är våra själar. Och därmed, slutligen, uppnår någon form av ”Nirvana”, eller kanske blir en guide för de som är kvar i jordelivets kval.
Stort jävla önsketänkande. Sooner or later, I guess, I’ll find out.
Jag är i hjärtat helt övertygad om att INGET händer när vi dör. Varför skulle det? Vi somnar, energin slås ut, livet slocknar, that’s it.
Egentligen borde man (dvs jag, och andra som lider av panikångest) inte vara rädda för att dö. När du väl somnat in så har du inga mer problem.
Fast, som T sa: ”Jag är rädd för det jag lämnar efter mej och hur min död skulle påverka de nära och kära”. Jag tror det är där skon klämmer, seriöst.
När jag har druckit eller mitt uppe i stävjandet av en panikångestattack, får jag väldigt ofta för mej att skriva ett testamente.
Sedan min far gick bort har jag nog skrivit 5-6 st testamenten plus att jag påbörjat atr fylla i en ‘Fonus-broschyr’ med mina lösenord och annat sånt jox.
Tack och lov var inte min far nån internet-junkie. Han hade ett Facebook-konto. Jag loggade in där, skrev att min far hade gått bort och sen har jag bara låtit kontot vara. Jag kan tycka att det kan kännas lite skönt att posta nåt till den bortgångna, man kan låtsas en stund att personen i fråga fortfarande sitter i andra änden och läser mina inlägg.
Jag gjorde precis det när Pelle gick bort. Han var inte ens en nära vän, men jag gillade honom som fan. Skrev ett par inlägg på hans Dayviews (eller Bilddagboken, som det hette då) bara för att, typ, ta farväl…
Lalalala, running along the beach, smoking my Zephyr (or Prince, in my case) and I get cancer and trip and fall and simultanously drown myself in the lovely, clear, Californian ocean.
”NANANANANANANA” (”Happy Tree Friends-tune)
Köpte ett gäng på indiska (?) affären vid Backaplan för ett par månader sen. Har fortfarande massor kvar.
Om jag fick välja skulle det alltid brinna en rökelse (eller aromaolja) i lägenheten 24-7.
Nja, nu överdrev jag lite, behöver det inte när jag sover 😀
Drama från 1969 med Kirk Douglas, Deborah Kerr och Faye Dunaway.
Fan, gillat Faye Dunaway i andra filmer, men här är hon riktigt rutten. Hon försöker inte ens leva sej in i rollen, hon bara läser manuset och försöker se sexig ut. That is not MY idea of a good actor/actress…!
Dock måste jag säga, att hon lyckas med ”att se sexig ut”-biten…
Arbora Vitae 