Efter femtonde kräkningen började jag bli ordentligt orolig. Hur fort torkar inte en 4 kiloskisse ut, liksom…?
Receptionist-Anna (gillar henne) ringde till slut upp och hon fick tag på underbara Sofus (bästa veterinären ever). Han tyckte jag skulle komma in. Han hade ultraljudstider hela dagen och han var beredd att avsätta en tid för mej. Jag sa kl. 14.30 och jag har nu färdats på vagnen med en stackars skälvande, jamande Smullibuttan en kvart. Framme om en minut.
Smullibuttan brukar hetsäta och spy. Hon är känd bulimiker, sen dag ett.
Idag har däremot varit extremt. Igår spydde hon upp maten precis efter hon hade ätit, tänkte inte mer på det, eftersom det är rätt vanligt.
Idag spydde hon upp maten hon fick, men har fortsatt att spy under hela dagen. Blir bara nåt vattnigt skum, hon har ju inget kvar att spy upp, stackarn.
Har varit ute och plockat gräs till dom små liven.
Nyss spydde även Spike, som spyr max en gång i månaden. Då spyr han alltid hårbollar. Nu spydde han ren, otuggad blötmat.
Nu spydde Smullibuttan upp gräset. Ingen har ringt tillbaka från jobbet. Så jävla dåligt!
Voynich – manuskriptet är likt ett språk! Newsflash!
Inget nytt alls, bara en ny person som uttalar sej om det hela. WOW!
Haha, Google is your friend. I told you!
Jag vet inte vad som är sant i den här historien, och det gör med all säkerhet inte Aftonbladet heller. Dock är deras formuleringar helt obetalbara: ”…och barn”. Hahaha
Det kan för fan inte vara 31 grader på balkongen klockan 8.30 på morgonen! Ja, jag vet att det är i solen, men jag ska ju sitta här, i solen, och ta en cigg. Jag är för tusan nordbo, jag är inte skapt för att vistas i så höga temperaturer.
Som ni ser, den här armen tillhör någon som inte ska uppehålla sej i solen någon längre stund. Jag är antingen kritblek, fräknig eller kräftröd. Jag föredrar kritblek, men så fort jag exponeras för solen, så kommer fräknarna över hela kroppen. Det går inte att styra, tyvärr.
Borde jag egentligen vara ginger? JAG KANSKE INTE HAR EN SJÄL!! Hihihi. ..
Tror detta är 1993. Fotot är i alla fall taget av min dåvarande BFF (to speak the terms of the youngsters today… hahaha…)
Jag och min far hade en fotosession uppe vid Brahehus. Jag ville egentligen uppleva hela framkallningsprocessen, med mörkerrum och framkallningsvätskor, men för att ha något att framkalla var jag ju tvungen att modella… Som jag sa i tidigare inlägg, jag hatar kameran när jag är framför den. Blir jag bra på ett kort så är det antingen a lucky fluke eller trial and error (dvs ett kort av hundra blev ”presentable”)
Tyvärr – jag är mycket saker, men fotogenisk är verkligen inte en av dom.
Osäker på året, kan ha varit 1992, alltså jag 17 år. Borde vara på höjden av min Janis Joplin-dyrkan, vilket var runt den tiden.
Fotot är taget av mamsen. Hon studerade foto på Mullsjö folkhögskola och vi hade lånat den här studion över en lördageftermiddag. Jag är verkligen ingen modell, jag hatar kameror, men jag älskar att fota. Nu fick jag ställa upp, eftersom mamsen behövde en modell. Rätt nöjd med den här bilden ändå.
Nytt golv håller på att installeras, as we speak. Fan, vad skönt, har levt i nån slags flyttkaos i ett par veckor nu.
Sedan jag, vid 10-12-årsålder, såg katastroffilmen S.O.S. Poseidon, har jag haft en väldigt stark fobi (eller, skräck, om du så vill) för alla båtar större än en eka.
Jag är helt övertygad om att jag kommer dö i någon form av båtolycka. Eller så har jag gjort det i ett tidigare liv. .. om man nu tror på reinkarnation.
Jag vill tro på reinkarnation. Jag vill tro att vi alla är kärl som, när vi placeras i olika inkarnationer, fyller vår ”medvetande-bank”, dvs fyller de kärl, som är våra själar. Och därmed, slutligen, uppnår någon form av ”Nirvana”, eller kanske blir en guide för de som är kvar i jordelivets kval.
Stort jävla önsketänkande. Sooner or later, I guess, I’ll find out.
Jag är i hjärtat helt övertygad om att INGET händer när vi dör. Varför skulle det? Vi somnar, energin slås ut, livet slocknar, that’s it.
Egentligen borde man (dvs jag, och andra som lider av panikångest) inte vara rädda för att dö. När du väl somnat in så har du inga mer problem.
Fast, som T sa: ”Jag är rädd för det jag lämnar efter mej och hur min död skulle påverka de nära och kära”. Jag tror det är där skon klämmer, seriöst.
När jag har druckit eller mitt uppe i stävjandet av en panikångestattack, får jag väldigt ofta för mej att skriva ett testamente.
Sedan min far gick bort har jag nog skrivit 5-6 st testamenten plus att jag påbörjat atr fylla i en ‘Fonus-broschyr’ med mina lösenord och annat sånt jox.
Tack och lov var inte min far nån internet-junkie. Han hade ett Facebook-konto. Jag loggade in där, skrev att min far hade gått bort och sen har jag bara låtit kontot vara. Jag kan tycka att det kan kännas lite skönt att posta nåt till den bortgångna, man kan låtsas en stund att personen i fråga fortfarande sitter i andra änden och läser mina inlägg.
Jag gjorde precis det när Pelle gick bort. Han var inte ens en nära vän, men jag gillade honom som fan. Skrev ett par inlägg på hans Dayviews (eller Bilddagboken, som det hette då) bara för att, typ, ta farväl…
Lalalala, running along the beach, smoking my Zephyr (or Prince, in my case) and I get cancer and trip and fall and simultanously drown myself in the lovely, clear, Californian ocean.
”NANANANANANANA” (”Happy Tree Friends-tune)
Köpte ett gäng på indiska (?) affären vid Backaplan för ett par månader sen. Har fortfarande massor kvar.
Om jag fick välja skulle det alltid brinna en rökelse (eller aromaolja) i lägenheten 24-7.
Nja, nu överdrev jag lite, behöver det inte när jag sover 😀
Drama från 1969 med Kirk Douglas, Deborah Kerr och Faye Dunaway.
Fan, gillat Faye Dunaway i andra filmer, men här är hon riktigt rutten. Hon försöker inte ens leva sej in i rollen, hon bara läser manuset och försöker se sexig ut. That is not MY idea of a good actor/actress…!
Dock måste jag säga, att hon lyckas med ”att se sexig ut”-biten…
Sedan pappsen gick bort har jag samma tankar i mitt dumma huvud hela tiden: ”Det här kanske var det sista min far gjorde innan han dog” (gick på toa, sköljde ur en kopp, gav katterna mat, whatever) eller ”Vad var det sista han tänkte på”?
Varför ramlade han in i bokhyllan, gjorde han ens det, varför var bokhyllan trasig annars, hur mådde han innan, förstod han att det var ”kört”?
Jag hatar att jag inte var mer på, med att höra av mej, men vi var/är för lika: mår vi dåligt så drar vi oss undan, ett telefonsamtal blir som att bestiga Mount Everest.
Tror inte folk fattar det, ”det är väl bara att ringa”, ”det är väl bara att svara”? Nää, det är fan inte ”bara” nånting!
Saknar honom som fan, i vilket fall!
Bland min oreda av foton på vardagsrumsbordet måste Spike nödvändigtvis bänka sej. Han har, än så länge, inte puttat ner något på golvet.
Ok, Östen var min morfar, som jag träffade ett fåtal gånger innan han gick bort (och då var jag livrädd för honom, av nån anledning), men vem fan är Gullan och hur hamnade hans vykort bland mina foton?
Upplyftande motiv att skicka till nån som ligger på ”Kolmårdssanatoriet”. Förtjänade han inte ens ett vykort i färg?
Namnam -saltlakrits…
Aaargh, insåg just att jag mumsar på katter. Hur bisarrt är inte det?
Arbora Vitae 