Emil i Lönneberga 1981. Första kärlekskänslan. Vet inte hur gammal jag var (ensiffrigt, i alla fall, gissning på året), men jag var helt ”nedkärad”.

Per Herrey 1984. Herreys, Diggeloo etc. Jag blev, 9 år gammal, helt överförtjust i Per. Vågade dock inte stå för det, utan låtsades att jag gillade Richard.
Såg dom live 2 ggr. Köpte ett pussel med Richard när vi såg dom i Linköping, fast jag hade hellre velat ha Per…

Davy Jones 1987. Sky Channel sände alla gamla amerikanska klassiker: The Monkees, I dream of Jeannie, Hazel, I love Lucy, Dick van Dyke Show mfl. Fastnade direkt för Monkees, som den tolvåring jag var. Tackar dom, och Sky Channel, för hur pass bra engelska jag ändå kan idag.

Ok. Vem hade inte fallit för Davy? Säg mej det, Beliebers? Underbart gullig och brittiskan gjorde det bara ännu bättre. Vägrade acceptera att han nu var lika gamla som mina föräldrar.

Michael Jackson 1989. (överlappar nedan). Sky Channel och MTV (som spelade s.k. musikvideos på den tiden) matade med MJ och ”Bad” och jag blev helt frälst. Hela, jag menar verkligen ”hela”, mitt tonårsrum fylldes med MJ. Att väggarna hade någon färg gick inte att urskilja. Med kittet (som lämnade fruktansvärda fettfläckar, som mitt dåvarande jag var fullkomligt omedvetande om) tapetserade jag varje ledig yta med små, stora, minimala och enorma MJ-bilder. Den ”enorma” inköptes i Frankrike och täckte en hel vägg. Jag dyrkade, trånade och suktade. Fick tyvärr aldrig se honom live. Och nu är han borta. Tragiskt, men inte överraskande.

Jon Knight 1989. Ok, fast forward till 1989, NKOTB stormade in i våra tonårshjärtan. Något vi misfits till tjejer kunde enas om och utesluta de som ”inte fattat grejen” och därmed dissa de mobbande killarna. ”FFUUU, Du är fan inte Joey McIntyre så jag skiter i vad du säger!”

Musiken var verkligen medioker, inser jag nu efteråt.

Vi trodde däremot att vi älskade musiken, vi skrev ned låttexterna, memorerade och trånade.

Vi pratade om hur Jon och jag skulle bo och vad vi döpa våra barn till.

Bet (alias) ville ha Jordan och Levis (alias) hade kärat ned sej i Joey. 

När vi (jag och Levis) såg dom live i globen var det som en pubertal orgasm (en känsla övermäktig en själv, en känsla som var för vuxen att erkänna).

Vi skrek och längtade och hatade tjejerna med ståplats (vi hade aldrig fått köpa ståplatsbiljett för våra föräldrar), som kanske, eventuellt, fick röra vid nån av dom (eller ett klädesplagg).

Jim Morrison 1991 —>. Visste inte att en film skulle ha premiär. Helt plötsligt översvämmades MTV av dokumentärer om The Doors och Jim Morrison, specifikt. Blev helt kär direkt när jag såg honom. Inte alls min typ, annars (om det nu går att urskilja en typ ur ovanstående brokiga skara…), men, shit, vilken sex appeal!

Sen lyckades jag vara kär ”på riktigt” ett par gånger. Fast inga förhållanden, däremot.

Brett Anderson 1993 —>. En kväll: MTV, ”Animal Nitrate”, Suede, Brett Anderson… aaarhg! Är fortfarande så jävla tänd på honom! Vansinne.