Vikt: 69,7 (-0,2 sen igår / -13,1 totalt)

Inspiration

Meditation Morgon: Counting Breaths 7 min (appen ”Stop, Breathe & Think”)

Meditation Kväll: Core Breathing 3 min (appen ”Stop, Breathe & Think”)

Dagens projekt:

Onsdag: Simma+Wicca

Simning (mån + ons): 1 km / 35 min / 439 kcal

Promenad: 11028 steg / 1h 30 minuter / 401 kcal

Mat

Frukost: C-vitamin, Havregrynsgröt med standardmjölk. 220 kcal.

Lunch: Tikka Masala från VegMe. 388 kcal.

Middag:1/3 portion Curry & Chili Satay Dinner av VeggieTable. 483 kcal.

Mellanmål: 3 riskakor, 80 g tomater, ett äpple. 200 kcal.

Summa kcal: 1260/1340

Kolhydrater: 69/55 % (oj…)

Fett: 18/25 %

Protein: 13/20 %

Förbränning: 1953/1891 = -693/-551

1930-talsfilm: ”Broadway to Cheyenne” (1932)

Gwen Lee (1904-1961). Dog 56 år gammal.

Rae Daggett (1905-1977). Blev 71 år.

Marceline Day igen.

Västern. Mitt betyg: 4/10. IMDb: 4.9/10.

Virkning: Virkade vantar

Språk: Walesiska lesson 21/118 (Numbers 2)

Psyket: Sömnen (9,5 h). Ångesten, stressen, oron, depressionen skitjobbigt större delen av dagen. Koncentrationen lite olika, rätt ok nu på kvällen.

Dagen i sammanfattning: Gick upp kl. 8. Morgonrutin. Åkte och simmade. Fick en konstig magvärk, precis efter simningen, som ger mej ångest. Försöker bearbeta vad det beror på, eventuellt hunger, så jag inte stressar upp mej i onödan (som jag brukar göra). Promenerade till Backaplan och köpte kattmat så jag har för hela månaden. Köpte även 4 st av det billiga 5 kronorsgarnet. Åkte tillbaka, åt lunch. Gick en sväng till ICA för att nå mina 10.000 steg och för att handla mandeldryck till havregrynsgröten. Kollat på tv och virkat. Känns väldigt bra att jag har lyckats göra allt på mitt dagliga schema idag, trots att jag inte mått på topp nån större del av dagen. Undrar hur länge jag ska behöva tvinga mej själv att göra saker jag egentligen tycker är trevligt och/eller roligt. Det är tröttsamt och tråkigt att inte finna något nöje i nåt och ännu värre att jag inte ser någon vändning. Vissa saker känns inte lika tufft alla gånger, men det är fortfarande ”plikter” och ”tvång” (vad det än gäller). Bara väntar på att känna glädje i att göra något överhuvudtaget. Enda glädjen jag känner är ett par minuter efter jag utfört en ”plikt” och jag klappar mej på axeln och känner mej duktig, men sen kommer ångesten och depressionen och jag är tillbaka i mörkret och kämpandet igen. Känns fruktlöst.