Stället vi bodde på när jag gick i högstadiet – gymnasiet var lite speciellt. De hade t.ex. Kilallédagen varje år där det var uppträdanden och annat ”skoj”. Jag målade barns ansikten en gång, alltså katter och sånt.
Vid ett tillfälle (eller ja, egentligen flera) var det talangjakt. Jag och Tesa ställde upp och sjöng ”We are the World”. Fick nog inte många röster. Det min mor sa efter var ”ni sa aldrig tack för applåderna”. Hade jag ingen tanke på. Det var mest gamla tanter där, så låtvalet och den faux pas var nog direkt avgörande. Vann gjorde den lillgamla bruden som alltid var med och sjöng dansbandslåtar. Surprise! Undrar vad hon gör idag? Tror hon hette Marina.