Påminner mej om Olle Ångest-tavlan vi har i vardagsrummet.
Sambon svamlar ofta om ”pluskvamperfekt” och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått förklara vad det är 😀
Fy fan! Varför finns det ens djurparker? Varför får dom dessutom spela gud? Är det för många djur så får dom väl bygga ut? Ja, ja, jag är inte helt naiv, men detta är bara helt vansinnigt och visar så tydligt hur människor anser sej stå över allt annat.
De enda två kommentarerna (wow, AB låter oss kommentera!) sammanfattar tyvärr samhället idag. Alexander Andersson är på rätt spår, han har empati med djuren, men inte ok att önska livet ur nån för det. Men… som alltid när någon försvarar djur, visar lite känslor och blir berörd av deras behandling, så kommer det ofelbart nåt jävla rötägg och ska avsluta eventuell diskussion innan den ens påbörjats. Med en avskyvärd neandertalssyn på andra levande varelser och en ”din fjant, skärp dej”-attityd vill de bara trampa på allt och alla och skapa dålig stämning. Såna människor borde inte tillåtas att fortplanta sej.
Nedanstående ”superartiklar” är från 9 oktober 2013 – 15 januari 2014.
Resultat: 60 st. på 99 dagar = 0,60 st. ”super”/dag.
De har nu blivit för många för ett inlägg, så nu blir det ”Aftonbladet och ‘Super’ nr. 2”.















Ok, inte Aftonbladets ord, men har inte haft med det innan…





Dublett igen 🙂















(Dublett, igen).










(300.000 kr, om någon undrar.)

En dublett:



Förlåt min inkonsekvens, men den här rubriken är värre än alla ”superrubriker” någonsin. ”Panik-meteorit”?!

(Ok, lite taskig kanske, det är ju ett citat. Däremot har de skrivit superkraft med bindestreck, så det förtjänar en plats ändå.)










Nu var det väl inte riktigt så, eller hur, AB?

Vem fan är Rebecca Ferguson? Varför var hon vårt svenska hopp?
Avföringskaos? Nytt superord uppfunnet på Aftonbladets redaktion.
Menyn var i och för sej en nice touch (gillar ju matlagning), fast varför är hela förrätten grillad på olika sätt? Låter skitskumt. Dessutom låter hela upplägget konstigt: ”aubergine och hummus PÅ soltorkade tomater PÅ tomathalva”.
Jag kanske inte ska uttala mej eftersom just ”Postcard Killers” är den enda bok jag har läst av Liza Marklund. Den var fullkomligt avskyvärd – att sådant dravel får kallas roman och ges ut på ett seriöst förlag går över mitt förstånd.
Men…. ”mästerlig”? Hjälp, det ordet får bara inte användas i samma mening som en deckarförfattare.
Längesen Bim fick komma till tals på min blogg nu. Här är i alla fall hennes recension av ”Postcard Killers”:
Det här var en oerhört lättläst bok. 360 sidor, uppdelade på 112 kapitel, gör ju att varje kapitel endast är 3 sidor långt. Så det blir många halvtomma sidor. Och typsnittet var även mycket stort, så boken kändes väldigt kort.
Lite av Liza Marklunds stil fanns ju i boken. (Jag har läst alla hennes tidigare böcker). Av James Patterson har jag inte läst någonting tidigare, så jag kan inte säga om boken är i hans stil eller inte.
När jag läste boken så fick jag någon känsla av att den var lite lik ”Hypnotisören” av Lars Kepler. Kanske att det var allt det våldsamma i boken som gjorde det.
Jag tyckte att boken kändes kanske lite väl ”enkel” på något sätt. Men den var ändå spännande och fängslande. Och bra! Så jag kan rekommendera den till dom som gillar lättlästa, svenska, våldsamma, spännande deckare. ///Bim.
Här kan ni läsa Bims andra recensioner av Liza Marklund-böcker.