I somras vägde jag 57 kg, en vikt som jag hade hållit i flera år.

Hade då precis börjat äta antideppressiva (Cipralex) mot min panikångest och depression. I samma veva hade jag slutat simma, jag klarade helt enkelt inte av det. Simmat har jag annars gjort sedan min förra depression, 2009. Då fick jag nämligen s.k. FaR (Fysisk Aktivitet på Recept) utskrivet och fick köpa ett årskort på badhuset till ett billigare pris.

Simningen föll mej i smaken och jag har simmat åtminstone tre gånger i veckan, fram tills depressionen slog till igen. Förra gången åt jag Zoloft och drabbades aldrig av någon viktuppgång. Hoppades att det inte skulle ske den här gången heller, men tji fick jag…

Stadigt lades kilo på kilo och, som det ser ut nu, har jag svårt att hitta några kläder i min garderob som passar. Det är fruktansvärt! Det mesta har lagt sej på magen också, så inga byxor sitter skönt nånstans.

Jag har i alla fall lyckats återuppta simningen igen, nu i år. Ett nyårslöfte som jag verkligen tänker hålla! Har hittills simmat 6 gånger i år och jag ska försöka snitta på 3 gånger i veckan. Ligger lite efter då, men det tar jag snart igen, vissa veckor kommer jag att simma fyra gånger.

Däremot verkar det inte hända något med vikten. Har förut aldrig behövt att dra in på maten för att gå ner, bara jag har rört på mej. Chips och godis har jag förstås avstått från, tills kilona varit borta. Nu tycks det inte hända nånting! Hade hoppats på att ett kilo i veckan skulle försvinna av sej självt, bara jag simmade, men – nä. Vågen står nu på 70,2. Det är helt vansinnigt! Jag får fortsätta att kämpa på, men det känns tröstlöst.

Hade tänkt börja trappa ner antideppen nu under våren, så det kanske blir bättre då…?