och kollat på alla kartonger och vill bara packa allt och ha flyttat!
Bara för att själv är bäste dräng och att jag är gammal och ska veta/kunna hur man gör saker betyder inte att jag gör det/har varit med om det innan eller att jag inte behöver en cheerleader.
Alla behöver en cheerleader. Alltid. Då och då. Utan att behöva be om det. Helt spontant.. Jag ber om ursäkt att jag inte kan vara en alltid, men det är min vilja och jag försöker och blir så enormt glad när jag får det tillbaka. Jag kräver det inte av någon, men från mamma och pojkvän är det faktiskt något som jag förväntar mej. Kommer att bli besviken om jag i min relation till dej inte får den lilla pushen. Varför ringer jag ens då, morsan? Varför är vi ens polare? Varför är vi ens ihop då, Rhith? Det är ge och ta. Jag pallar inte längre att bara ge och aldrig få nåt tillbaka.
Har inte med Rhith, vänner eller morsan att göra, jag är bara så otroligt trött, trött på att ge ge ge. Jag orkar inte mer. Jag är så jävla trött. På allt. På människor. På att ingen peppar mej. Ingen. Eller jo, den enda som ger mej uppmuntran är min kurator, som jag betalar och som har utbildning.
Jag ska givetvis ge mig själv en klapp på axeln (har kuratorn lärt mej) och jag gör det, men jag vill ha människor runt omkring mej som åtminstone nån gång med någorlunda jämna (hur ofta är skitsamma, bara det händer) mellanrum ger mej ett ”bra jobbat”/”fan, vad bra du gör”/”snyggt grejat”/”tack för att du tänker på mej”/”jag är glad att du finns”/”du passar verkligen i den där klänningen” etc etc.
Det är väl inte för mycket begärt? Eller?
Arbora Vitae 