Jag är fortfarande helt uppriven och har inte kunnat somna. Jag visste att det skulle bli så här igen! Jag är likförbannat oerhört ledsen och arg. ”Lova runt och hålla tunt” är den han är. Jävla fucking skit! Jag hade så mycket drömmar. Jag tänker inte höra av mej till honom alls mer. Fan!

Satte på ”stör ej” igen så jag slipper allt och alla.

PS. Ändå skönt att jag inte behöver bo med nån mer än Fille nu… (eller dela med mej av whatever)

---

I vanliga fall när någon som jag tycker om har ångest, så är det det enda som jag bryr mej om. Jag vill att den ska må bra och är det det bästa att vara ensam, så håller jag mej borta.

Däremot hade han byggt upp just 1/8 som en sån avgörande dag – var det därför han hade ångest? – så när jag inte fick kontakt så kände jag mej återigen undanskuffad, nonchalerad, oälskad.

Det enda som jag önskade, för att jag skulle vara villig att återuppta förhållandet, var att bara få en heads up, ingen diskussion eller lång utläggning, när nåt var vajsing. Det  gick tydligen inte då, det var för mycket begärt.

Varför byggde han upp det till en sån grej att han ville ha mej tillbaka och att den första augusti skulle vara en speciell dag? Det var bara upplagt för att jag skulle bli ledsen och besviken.

Jag vet att han inte rår för att han mådde dåligt, men hur svårt är det att skriva ”jätteångest, älskling, höras imorgon?” det hade räckt.

Det var det enda som jag bad om. Fan!

Nu efteråt vill jag bara höra att han förstod mej. Jag inser att jag inte kan få det som jag önskade, tyvärr.

---