Två gånger dumpad. Tänk sex år, tänk tio. Hur mycket gror man ihop? Hur många interna skämt och speciella samhörighetstecken bildar man? 

I nästa förhållande har jag uppehållt dessa interna skämt och skrattat för mej själv. Försökt förklara, ingen fattar. 

Nya interna skämt, med den nya pojkvännen, bildas istället. 

Men jag vill inte. Jag var nöjd med M. Det var min soul mate. Jag vill inte mer. Jag försöker mej på ett inneboende/halvhjärtat förhållande, men har man slarvat bort sin soul mate, kan man lika väl dö. (Hade jag två soul mates? Vet inte, men N kändes också rätt, men inte som M.) 

Jobbigast är att M skulle ha funnit livets mening med mej (kändes så iaf). Det som förstörde var min depression, mina piller, mina sjuka beteenden (vaket/i sömn) på pillrena och mitt självmedicinerande med alkohol.

Han fick nog. Jag fuckade upp. 
Sen att jag inte vill knulla kom ju tillbaka igen, samma som förhållande ett, var ju ett problem (tydligen). 

Jag tror jag är asexuell.