Jag levde min dröm. 

Hade jobbet som jag i min vildaste fantasi aldrig trott jag kunde få. 

Älskad pojkvän sen 6 år. 

Nyinköpta möbler och påbörjan till ett hem. 

Sparkonto. 

(Papi dog, men vi hanterade det ihop, jag och M). 

Fick stressutlöst depression. 

M orkade inte med mej mer. Pappsens död för mycket. Slut. 

Nu träffat en människa som har det relativt bra med. Men han är delaktig i att jag inte längre har kvar något arv. Jag lever inte det liv jag hade byggt upp och inte det liv jag förtjänar. Detta liv är inte värt det. 

Jag hade verkligen inte sett mitt liv så här. Det kommer avslutas i förtid. Vet ej när eller hur, men jag kommer verkligen inte bli pensionär. 

Jävla Mattias. Vi hade det så bra. Fan. Jag hatar att leva. 

Nu ropade L åt mej att jag grät för högt och störde hans sömn. Fråga varför jag gråter då, stolpskott? 

Poängen är att jag har gett upp. Kommer aldrig kunna flytta härifrån eftersom jag aldrig kommer kunna betala för allt som är förstört, kommer aldrig kunna återgå till jobbet och fortsätta där jag var alt. få ett nytt jobb (lovar att helvetesdraken skulle prata ner mej bara för att jävlas), kommer aldrig väga 60 kg igen, Spike kommer dö, börjat magra av. Jag ser ingen jävla fucking ljusjävel i slutet av nån jävla fucking tunneljävel. 

Tidsmaskin till 90-talet tack. Annars adjö. 

Kommer inte svara på frågor eller kommentarer angående detta inlägg. 

Nu går jag i ide över helgen.