​Sjukt att man en dag kan sitta och göra saker, planera saker, vara – och i nästa inte finnas, inte längre vara. Hur känns det? Är det som att somna? Jag är rädd för denna utplåning av mitt liv och min ”själ”. Varför jag är rädd vet jag inte, jag tror och hoppas att det är som att somna och inte vakna, men jag vill ju vara här, hos dom jag älskar och se vad som händer i världen. 

Ja, jag är rädd för att dö, trots att livet har spelat ut sin rätt. Sjukt? Ha. (Ja)