Fick just reda på att min bästa vän sen barndomen väntar barn. Inte avis, det är inte det, slipper helst ansvar för andra än mej själv, men det är som om
jag lever i en parallell verklighet.

Ska jag leva som ett sjukskrivet vrak utan pengar i en kass lgh i Biskopsgården resten av mitt liv?

Trodde livet skulle vara lite bättre än så här.

Djävla, fucking psyke!

Var hos läkaren igår och tog blodprover. Har fortfarande lågt T4. Blir troligtvis
Levaxin resten av livet. Trodde ödet hade slut på ruttna tomater att kasta på mej efter två skitår, men såklart inte!