Mitt engagemang, vad gäller hemmet och min fars crap, varit på minus sedan jag blev sjukskriven.

Däremot känns det som jag kanske kan få lite gjort under den här tiden i alla fall. Åtminstone om sambo stöttar, och det har han sagt att han vill. Han vill ju, ännu mindre än jag, bo bland en massa kartonger. Det är ju inte ens hans junk, så jag fattar verkligen hans sinnesstämning.

Jag kommer inte palla att påbörja arbetsträning innan semestern (som börjar den 29e).

Ska till läkaren på måndag, hoppas han förstår min sits.

Hittills är jag oerhört nöjd med denna läkare. Känns som den första som verkligen lyssnar. Att han sen är världens nörd, som beskriver tabletternas kemiska verkan i kroppen (från minnet), gör ju att jag inte kan annat än gilla snubben. Hans tidigare erfarenhet från psykiatrin är bara en bonus.

Han frågade om mitt yrke och jag är glad att han förstod att jag har en liten insikt i vården och absolut inte behöver ”dumb-it-down” för mej.

Tyvärr kommer han sluta på min VC efter semestern. Min vanliga tur.

Det är nån kvinna som kommer ta över ”mitt fall” sedan. Hon ska också ha bakgrund inom psykiatrin så jag hoppas vi klickar.

Detta var lite tankegångar så här på kvällskvisten (eller, ja, ”mitt i natten” dårå… hehe. .).