Här kommer my lament, aka ode to the life of Alice


Nu ska jag berätta hela historien om mitt ”dilemma” (d.v.s jobbet; ”dilemma” är ett lite för svagt ord i detta sammanhang, men.. men…). Jag tänker ta hela mitt liv från början (nja, inte från att jag föddes, men från mitt val av yrke osv). Kan berätta om mitt liv utanför ”yrke och studier” i ett annat inlägg.

Brace yourselves for a novel (or indeed a short, or long, story)…

Jag börjar från ”början”: Efter högstadiet (som jag gick ut med mediokra betyg: 3,3 har jag för mej) lyckades jag ändå komma in på humanistisk linje. Valde mest humanistisk för att jag inte tyckte om matte (varför jag hade fått för mej detta vet jag inte, var alltid bra på matte) och för att jag tyckte om språk.

Hade läst tyska sedan årskurs 7, men egentligen inte lärt mej nånting eftersom vår lärare var helt slapp (berättade hellre om sina backpack-resor och visade filmer än undervisade grammatik). Vi älskade henne, så klart! Fick faktisk en 4:a i tyska…

Engelska har jag alltid älskat. Var jag inte bäst på proven, gick jag hem och grät (hände aldrig, jag var alltid bäst). Alltid haft lätt för engelska och älskar språket.

Under det sista året på humanistisk linje drabbades jag av min första depression. Jag hade varit mobbad i hela högstadiet (var ful och fet, konstigt att man blir mobbad då…). Kommer ihåg hur jag låg i badkaret och önskade att jag kunde ta en kniv och skära av allt fläsk på ben och mage.

I gymnasiet blev jag aldrig mobbad, men blev heller inte accepterad av de som var ”inne”, hade dock två eller tre bra kompisar, umgicks med ”nördarna” (jag var en nörd, så inget konstigt där, jag gillade dom som fasen), men att inte duga hängde över mej hela tiden. Fetman och fulheten var ett stort problem. Var kär i killar som aldrig skulle tittat åt mej en andra gång. Började banta (eller snarare, sluta äta). Mamsen köpte Nutrilett till mej i en slags felriktad hjälpsamhet. Vet inte vad jag vägde vid denna tid, men vägde 68 kg i nian och då var jag 1.69 m = 23,8 i BMI (växte faktiskt hela 6 cm efter högstadiet, till de 1.75 jag är idag).

Började skolka, hängde på biblan hela dagarna, läste om häxkonst och historia. På den tiden (vet inte hur det är nu) så skrevs all frånvaro under sista gymnasieåret in i betyget, för att det var då du skulle visa din hängivelse (eller nåt) och hade du en massa frånvaro så var du ju en slacker som ingen skulle vilja befatta sej med…? Äsch, jag vet inte tanken… Jag fick i alla fall nedanstående på mitt slutbetyg (104 timmars frånvaro på 14 tillfällen) – OMG, vilken delinquent jag var! Ca. 7 timmar per gång… Jag skippade hela dagar så det var inte så konstigt, men oftast skippade jag 2 h på måndag morgon (gympan) och så kom jag till skolan sen.

 

Efter att jag hade skippat alla gympatimmar under årskurs två i gymnasiet, så kallades jag till klassföreståndaren. ”Du är borta väldigt mycket… bla…bla…bla”. Jag började gråta och klassföreståndaren skickade mej till kuratorn. Den mest menlösa människa jag varit med om i hela mitt liv. Tror inte inte någonsin blivit konfronterad med någon med problem. Hon frågade mej lite allmänt hur jag mådde och varför jag inte ville gå i skolan osv. Sen fick jag en tid till en månad senare. Sa samma saker då, sen hände inget mer den vägen.

Hemma grät jag och var allmänt konstig, mamsen var lika deprimerad hon, så vi gjorde väl inget för att hjälpa varandra direkt. Kommer ihåg en gång när jag satt i mitt rum och lyssnade på musik och grät, mamsen kom in och såg att jag grät och sa ”Du är konstig, jag förstår inte vad som är fel med dej!”. Efter jag hade slängt igen dörren efter henne (och bett henne dra), så slog jag mej själv i huvet med en hålslagare). Bra…

Mamsen fick mej tillslut att söka psykatier, jag vet inte vad detta ledde till. Måste ha förträngt det hela. Vet att jag satt i väntrummet, min kompis mamma (som jobbade på avdelningen) gick förbi, jag blev uppropad. Kommer inte ihåg något mer alls. Vem pratade jag med? Fick ingen medicin eller hjälp i alla fall..

Slutgjorde gymnasiet i alla fall, tror betyget var 3,1. Tyskan hade jag sabbat helt, fattade ingenting efter den dåliga undervisning jag hade fått från högstadiet. Började läsa Franska på gymnasiet, började bra, men orkade inte fullfölja, slutade med en 2:a i betyg. Läste även Latin (det tycket jag var kul), men p.g.a. mitt oengagemang blev det bara en 3:a. Birger (läraren i Latin och Franska) var världens roligaste gubbe. Han kunde 17 språk (ev. myt?) och var väldigt engagerande. Han måste vara död nu.

Nää, var ju tvungen att googla, trodde han var över pensionsålder då han undervisade oss, men nix. Det visade sej att han är 78 år i år (betyder att han var 59 då han undervisade oss…). Skönt att veta att han lever, på nåt sätt 🙂

Efter gymnasiet (1994) var jag helt desillusionerad. Hade ingen pejl på nåt jag ville göra med mitt liv. Som sagt, engelska språket var ju det enda jag gillade och var bra på, så papi hjälpte mej att åka på ”språkresa” till London. En nio månaders engelskakurs – med slutresultatet en Cambridge Certificate.

Jag sket väl i språkstudierna, söp och förlorade oskulden (till nån helt random ryss, bra..!!). Tog min certificate i advanced English – betyg A. Pappsen blev avundsjuk och var tvungen att göra detsamma ett år senare, fast på folkuniversitetet i Sverige. Hade i alla fall asroligt, men kom hem till ingenting.

Hade tidigare (1992, 1993) haft sommarjobb på pappsens jobb (pappsen var programmerare på en fabrik som tillverkade kondensatorer)  och sorterat papper, konvertera dokument från word perfect till word m.m. och nu frågade jag om pappsen kunde fixa jobb på fabriken (d.v.s. på golvet) åt mej.

1995-08-09 blev jag anställd på produktion med lönen 67,50 kr/timmen med arbetstiden 16.00 – 22.18 måndag – torsdag (d.v.s. en 58%-ig tjänst). Lönen utbetalades var fjortonde dag, på torsdagar.

Fortsättning följer…

Hade bott i Jönköping sedan mina föräldrar separerade 1985, men nu hade jag eget jobb på en fabrik i Gränna. Efter Englandsvistelsen flyttade jag in hos pappsen, men nu ville jag ha eget boende. Hittade en liten lägenhet i Gränna på 29 kvm, för 1470 kr/mån. Passade mej perfekt. (Bulimin eskalerade, då ingen kunde kontrollera mej). Gångavstånd till jobbet.Ville inte jobba 58 %, så till slut lyckades jag tjata till mej en dagtidstjänst (helttid) 19 januari 1998.

På jobbet träffade jag Johanna, vi bli nästan omedelbart bra kompisar (fast om inte hon hade tagit kontakt så hade det inte blivit nåt, sån är jag, tyvärr). Sommaren 1998 bestämde vi att vi skulle åka till Hultsfred i alla fall. Long story short, träffade där den pojkvän jag skulle komma att ha i nästkommande tio år. Första och enda pojkvännen, so far.

Jag hade haft ätstörningar och ätit antidepressiva ett tag under tiden jag bodde i Gränna. Berättade inget om det för nya pojkvännen. Vi fixade lägenhet ihop i Jönköping, han pluggade in natur på KomVux och jag jobbade vidare på fabriken. Sen bestämde jag mej också för att plugga in natur (varför vet jag inte, men ville slippa fabriken). Åt nu Fontex (första antideppen).

På KomVux insåg jag att jag var en fena på kemi. Fick MVG i både Kemi A och B och även matten (A – E) gick jättebra. Tänkte att kemiingenjör kanske skulle vara nåt – sikta högt! Sökte till utbildningen 120 poäng Kemiingenjör med inriktning bioteknik i Borås. Kom in på poängen från högskoleprovet (betygen från gymnasiet hade jag, i och med KomVux, fått upp till 3,9, men det var ingenting). På Högskoleprovet (som jag hade skrivit tre gånger fick jag 1,2, 1,3 och 1,4). kom jag in på ingenjörsutbildningen i alla fall.

Fixade lägenhet i Borås, liten jättesöt tvåa, trivdes jättebra. Problemet var att pojkvännen skulle plugga rymdteknik i Luleå. Allt gick åt helvete i alla fall… Avslutade aldrig ingenjörsutbildningen (fattas 30 poäng: mekanik, teknologi och statistik). Gick inte så bra för pojkvännen heller, så han bestämde sej för att förflytta sej till Göteborg för att plugga till dataingenjör. Jag återupptog jobbet i Gränna en stund, men sen fixade vi lägenhet i Göteborg och jag valde att plugga 40 p Biologi på Göteborgs universitet, bara för att ha nåt att göra.

Kontaktade sedan studievägledaren för ”Biomedicinsk analytiker”-utbildningen och frågade om jag kunde plugga in lite kurser för att på examen som BMA. Sagt och gjort. Fick tillgodoräkna mej en hel del från kemiingenjörsutbildningen, men var ändå tvungen att läsa in 65 poäng (nästan tre terminer). Det tog slut med pojkvännen, som hade träffat en annan brud. Jag hade dock tur och träffade min nuvarande pojkvän rätt snabbt efter. Under utbildningen fick jag dock min andra depression.

Lyckades i alla fall avsluta utbildningen och fick min examen (och legitimation). Blev tvingad (tack och lov) av nya pojkvännen att kontakta vårdcentralen. Fick kontakt med psykiater och psykolog. Fick först Mirtazapin (hade berättat om min ätstörningar, men att lyssna är tydligen inte psykiaters starka sida) och gick upp 10 kg på två månader och mina ben kliade utav helvete så att sova var bara att drömma om. Fick tillsist Zoloft, helt ok, men snacka om ”jag-är-helt-känslolös-jag-har-inget-intresse-whatsoever”). Kul! (NOT!) Gick ner kilona i alla fall.

Efter utbildningen, som var klar i februari 2008 fick jag jobb på Sahlgrenska. 18.000 kr i ingångslön (fy fan…). Vantrivdes från dag ett. Det var en fabrik (vilket jag hade utbildat mej för att lämna…) fast med folks blodprover.

Depressionen återkom, sjukskrivning och bad dom säga upp mej. Såg då att mitt nuvarande jobb sökte sommarvikarier. Jag sökte jobbet och fick det :)!

Jag hade fått mitt drömjobb! Ni som känner mej vet ju var jag jobbar och varför detta var mitt drömjobb. Jag hade drömt drömmar att få jobba där. Och här var jag nu! Visserligen bara ett vikariat, men ändå…

Slutade sista augusti, men två veckor senare ringde dom och frågade om jag ville återkomma, en av de andra tjejerna hade sagt upp sej. Jag var helt överlyckligt! Detta var ett litet labb, men tre personer. Två jobbade 100 % och en jobbade 75 %, alltså 2,75 tjänster.

Jag fick en 75 %-ig tjänst från början (inga problem, jag var ju bara en vikarie), när jag sen blev anställd igen fick jag vikariera på de 25 % som en av de andra tjejerna hade, så jag fick en 100 %-ig tjänst. Hon har barn och vill inte jobba 100 %. Jag tänkte inte så mycket på det då.

Nu kommer vi till det jobbiga, det som jag inte vet om jag orkar skriva om. Jag kommer lägga in mejlet jag skrev till vår t.f. chef och svaren jag fick. Sen kommer jag kommentera det hela senare.

Mitt brev till chefen (jag kommer ta förklaringen till det hela senare)

Hej K,

Jag skrev att jag ville ha ett möte med dej, jag hoppas du förstår varför (måste du göra, tips: 75 %…?)

Ja, ja, det viktiga kommer här:

Detta med 75 %:

jag är så ledsen för jag har trivts så bra på jobbet. Du sa faktiskt förra våren (när jag frågade om antalet tjänster på lab): ”det kommer inte vara några problem att du får 100 %, det är dags för dej så du kan ta det lugnt” (det var i samma veva som jag och L sa att vi borde få någon kompensation för hur mycket vi ställt upp under våren 2012) och jag litade på det.

Detta är inte första gången ett muntligt avtal på jobbet bara är bullshit (tänker inte rabbla saker som inte har med mej att göra, men jag har hört…)

I alla fall så gick jag nu och väntade på att få mitt avtal med 100 %  (Personalchefen och du hade sagt att det inte gick att förlänga vikariatet längre (men fyra år var ok?))  och så får jag den här kallduschen!

Det värsta var att jag skulle kallas till ett möte angående rehab (att jag hade varit sjukskriven ett visst antal gånger på en viss tid), hade inget med min anställning att göra (vi skulle prata om varför jag varit sjukskriven, jag tar det längre ner). Så visade det sej att personalchefen och ”chefen” skulle prata om min arbetstid. Men säg det då?! Här blev jag hel överrumplad att de började prata om min arbetstid.  Innan de pratat färdigt sa jag ”Ja, men det är lugnt, K har sagt att jag kommer få 100 % nu när L:s tid går ut”. Sen säger personalchefen; ”Vi har räknat på detta, och det finns ingen plats för att du ska kunna jobba 100 %”. ”Chefen måste såklart vara här 100%”. Jag höll på att bryta ihop. Hur kan ni behandla mej så här? Efter hur mycket jag har ställt upp?! Jag var ju chef på labbet i ett halvår förra året och jag fick lära upp chefen. (hoppas detta visar sej på nästa lönerevision).  Jag har mått dåligt och varit sjukskriven, men jag har väntat på min 100 %-iga tjänst (som jag var lovad). Hur kan ni sparka på den som ligger ner . Fick höra ”Kan ju vara bra för dej som mått dåligt att jobba  75 % ett tag”. WTF?!

Ok, varför då, helt plötsligt, svara då på detta: Måste chefen vara här 100 %? Förra chefen Chatarina var på labbet en dag i veckan, chefen innan det, Kerstin, tre dagar i veckan. Jag har jobbat hos er 4 år nu, jag har förtur till tiden. Å (nya labchefen) började i augusti och dealen var att hon skulle jobba viss tid som djursjukskötare. Varför gör hon inte det då?

De 25 % som nu försvinner, ska dom bara försvinna från labbet nu? Vem ska täcka upp de 25 % som försvinner, hade ni tänkt?

Ovanstående var min resonabla personlighet som pratade. Nedan är min arga och ledsna personlighet som skriver:

Fick detta med 75 % kastat i ansiktet (dessutom 2 dar innan det börjar gälla, vad är det?!). Får man göra så? Finns det ingen ”uppsägningstid” för detta?

Jag blev helt chockad och började prata om att söka nytt jobb. Klart jag måste det, jag kan inte leva på 75 %. Jag är inte som ni flashiga vd:s och diverse, eller har en man som försörjer mej. I’m the breadwinner och K, du lovade mej mina 100 %, om du tar undan det nu så ljuger du. L hörde också att du sa det. Varför är muntliga avtal inte gällande på det här jobbet? Jag är ensamstående (med sambo som är halvtidspensionär) och behöver mina pengar.

”Labchefen” Å måste ju ha vetat detta med 75 %-grejen. Varför lura mej att vi skulle prata rehab? Asså, ni säger att ni vill behålla personal, men ni gör precis tvärtom. Varför? Kommer du inte ihåg allt jag berättade på löne- och utvecklingssamtalet vad jag har gjort för jobbet? Jag älskar mitt jobb och jag älskar datorer. Fråga J (administratör) om du tvekar. Jag förtjänar inte denna degradering.

VAR DET INTE SÅ ATT LABCHEFEN SKULLE HA 75 %-IG TJÄNST? 25 % ADMINISTRATIVT OCH RESTEN I RUTINEN. SEN FÖRHANDLADE Å SEJ TILL 100 % ´, VILKET INNEBAR ATT HON SKULLE JOBBA SOM DJURSJUKSKÖTARE  25 %, CHEF 25 % OCH I RUTINEN 50 %. Då är det väl Å som ska dra in på 25 % på rutinen, inte jag? Detta måste jag ha svar på! Jag kommer kontakta facket med detta imorgon, i vilket fall.

LAS säger ”sist in, först ut”, kan inte tänka mej att ni kan ge dessa procent till någon som är senare in.

Kommer kontakta facket imorgon ialla fall, men vore schysst att få en förklaring från dej, speciellt som du muntligt lovade mej att äntligen få mina 100 % när tiden gick ut.

Jag fattar fortfarande hur ni kan tycka att det är ok att behandla personal så här? Please, vill ha förklaring,

För strax över ett år sen gick den ena tjejen på labbet (called ”S”) på mammaledighet. Vi fick en vikarie, N, som inte trivdes och sade upp sej efter ett par månader. Jag och L var ensamma om labbet (L jobbade 75 % och jag 100 %) och jag skötte ALLT på lab och gick givetvis in i den berömda väggen. Började med att jag kände att depressionen var i antågande, men den går att undvika. Sen fick jag urinvägsinfektion och sjukskrev mej en måndag. Gick ner till vårdcentralen och där i väntrummet fick jag en panikångestattack. Detta var 27 februari 2012. Jag blev sjukskriven till 50 % och jobbet anställde två BMA-vikarier (studenter), som var kanon! Sedan kom jag tillbaka till fulltjänst och var fit for fight. Då hade vi köpt ett nytt kemiinstrument som krävde en helt del upplärning, men sen kom en annan kvinna och ville att vi skulle läras upp på hennes forskningsintrument under samma tid. Vi var totalt underbemannade, hade all-time-high på labbet och vi var båda helt överarbetade. Jag sjukskrev mej helt igen, L fick otroliga nackproblem och grät på jobbet. Först då fattade de överordnade, bl.a. K. att vi höll på att gå under på labbet.

Efter mina 4 år på jobbet, där jag har städat upp, skött programmering, styrt upp inköp m.m. så behövdes det helt plötsligt en chef. Vi tre erbjöds jobbet, men vi ville inte ha det, vi ville inte bossa över varandra eller sätta varandras löner när vi jobbat så tajt ihop så länge. Chefspositionen gick ut på arbetsförmedlingen. Vi frågade personalchefen om detta skulle på något sätt påverka våra procent i arbetet som det var nu. ”Nej, det kan de inte ändra på”, fick vi höra. Då blev vi lite gladare (för först lät det lite som om de hotade oss, ”tar ingen av er jobbet,så blir det konsekvenser”, typ). Nu slappnade vi av.

Innan den nya chefen anställdes frågade jag K om mina sista 25 % och hon sa ”det ska inte vara några problem, det är dags för dej att få dina 100 % nu”. Hon sa även att de tydligen inte kunde förlänga 25%-vikariatet hur länge som helst, så i mars skulle jag få mina 100 %.

En chef anställdes (som ingen av oss tre på labb ville ha, men vi lovades få ha en utvärdering innan hennes provanställning gick ut).

Hela stämningen ändrades på labb när hon började. Vi beslutade till sist att ha ett möte med henne och förklara vår ståndpunkt. Då fick vi veta att hon nu blivit fast anställd och vi hade aldrig blivit tillfrågade.

Jag fick panikångest igen.Vi tre (jag, L och S) hade hela tiden skött labbet som vårt lilla skötebarn. Vi behövde ingen chef, vi var alla tre hela tiden lika insatt i allting. Jag hade dock tagit det övergripande ansvaret för journalsystemet, prissättning och statistik eftersom jag är tekniknörd. De andra två var helt nöjda med det, och jag visade dom om de ville.

När chefen började så tog hon alla dessa ansvarsområden ifrån mej. Hon skulle helt plötsligt sköta alla dessa grejer som jag skött oklanderligt. Jag fick ingen förfrågan om att lämna över eller nånting. Hela meningen med jobbet (trots att jag förstås älskar rutinjobbet) bara försvann. Berättade detta för chefen Å. Hon fattade nog, men jag vet inte vad hon hade för tankar angående detta.

I alla fall sjukskrev jag mej några gånger p.g.a stämningen på jobbet. När jag kom tillbaka skulle jag och chefen Å och personalschefen ha ett rehab-samtal. Då fick jag kastat i ansiktet att ”vi kan inte förlänga ditt 25% vikariat”. ”Du måste omedelbart gå ner till 75%”. Det var då jag skrev mejlet till K. Jag fattar inte hur dom kan behandla mej så här.

Det har varit enormt mycket uppsägningar på jobbet på sistone och på personalmötet dagen innan stod K och sa ”vi måste jobba för att behålla personalen”. Jag sa det till henne på mötet, men hennes enda kontring var ”vi driver ett företag här…”

Nu har jag varit sjukskriven i två veckor, nya antidepp och psyket är värre än vanligt. På lördag återgår jag till jobbet. Känner ingen glädje whatsoever. Ska avsäga mej alla ”utöver”-uppgifter. Ska jag jobba 75 % så får det bara bli rutinarbete.

En avslutning på skiten med jobbet. En av de andra tjejerna på jobbet (hon vars 25 % jag vikarierat för, d.v.s. ”L”) har varit på min sida sedan dag ett. Hon blev nästan mer upprörd än jag, vi grät i kapp när jag fick veta detta med degraderingen.

Efter att jag sjukskrivit mej, skrev hon ett brev till K. Jag publicerar det här. Helt underbart hur någon kan ställa upp så för en. Jag är henne evigt tacksam.

Brevet:

”Jag önskar att jag inte behövt skriva dessa rader, men jag känner mig manad med tanke på hur min kollega Alice blivit behandlad. Jag är ledsen men känner mig framförallt mycket besviken på ”jobbet” (censur) som arbetsgivare.

Året som gick var tufft för Alice och mig, på grund av bristande resurser i kombination med förändringar i arbetet. Konsekvenserna var ångestattacker och depression för Alice och nackskada för mig.

Tillsättning av chef gjordes trots reservation från oss. Hennes anställning blev permanent innan hennes provanställning gått ut, trots att vi bestämt blev utlovade att utvärdera henne innan så skedde. Personkemin stämmer inte så bra mellan oss och Å (nya chefen).

Arbete i liten grupp är beroende av förtroende och tillit. Med Å i ”teamet” har detta inte fungerat så bra, vilket fått framförallt Alice att må sämre.

Vi har fört samtal med Å där vi framfört vår åsikter angående samarbetet på avdelningen. Hon har delvis tagit till sig kritiken och vissa saker har blivit bättre. Alice ändrade sin anti-depressiva medicinering och började må bättre. Hon tyckte därför att det var ett bra initiativ från ”jobbet” när hon bjöds in till rehabiliteringsmöte. Hon hade dock inte förväntat sig att få reda på att hennes vikariat skulle sägas upp med omedelbar verkan. Nu mår Alice sämre igen.

Vid tidigare möte med VD:n och dej utlovades att inga tjänster skulle påverkas när chef anställdes. Vidare fick Alice ett muntligt avtal om att vikariatet på 25% skulle skrivas in i hennes anställningskontrakt. Jag önskar att ”jobbet” ser över detta och hedrar de givna löftena. Ett alternativ kan vara att ge Alice alternativa arbetsuppgifter, exempelvis statistik och analys, vetvision eller prissättning?

Jag har arbetat många år på ”jobbet” och mestadels trivts bra. Nu vill jag dock framföra denna protest eftersom jag anser att min kollega Alice blivit både dåligt och respektlöst  behandlad. Jag vill att ”jobbet” skall kännas som en ansvarstagande arbetsgivare igen och vill därför att ni gör om och gör rätt.”

Vet inte om hon har fått något svar. Hennes mejl påminde ju dock en hel del om mitt och det borde ge nån form av gehör. Jag hade gärna velat att S (hon som var mammaledig) hade sagt något också. Hade kanske blivit lite mer stuns i det hela. Äsch, vem vet. De har i alla fall bestämt sej för att jag är en belastning. Hade aldrig trott att nåt sånt här skulle hända mej, jag som är världens snällaste människa och bara vill alla väl. Men det är väl dom det är enklast att stampa på, så klart…

Jag vet inte vad jag ska göra. Hela Göteborg är ju förstört för mej nu. Har hittat fem jobb att söka som jag ska ta itu med imorgon, men vi borde bege oss tillbaka till Småland….

Mejlade precis L på jobbet:

 

Jag ville bara fråga om du fått nån respons på ditt mejl till K?

 

Det du skrev påminde en hel del om det jag också skrev, men jag fick aldrig någon respons på det. K kontrade aldrig frågorna. Det stör mej oerhört.

 

Det värsta är nästan att hon sa ”Vi försöker driva ett företag här” när jag frågade varför jag inte fick mina 25 %, som hon hade lovat. Hade jag funnit mej, så hade jag frågat ”Så ”jobbet” står och faller med att jag på labbet har 75 % istället för 100%? Oj, då är det riktigt illa ställt med budgeten!”

 

Jag känner inte att jag är så pepp på att återgå till jobbet. Jag saknar dej och Sofia och jag saknar jobbet, men allt har förlorat sin vits, på nåt sätt 😦 Att jag känner så, tror jag att ni förstår också.

 

Messade Å i förra veckan och berättade hur länge min sjukskrivning sträckte sej.

 

Svaret jag fick från henne var:

 

”Okej då vet vi. Jag funderar på hur vi ska lägga upp ditt schema efter den sista mars. Jag tänker att det är optimalt för labbet om du jobbar 8h mån, tis o fre. Minskar tiden med 3,5 h per dag för övriga dagar. Då räknar jag även in de 2 h som blir efter helg och naturligtvis ledigheten fre efter helg. Krya på dej. Kram Å”.

 

För i helvete! Är hon helt jävla dum i huvet! Har hon ingen medkänsla whatsoever?

 

Jag svarade bara ”Jag ska inte jobba in några 2 h, fråga L hur hon jobbar, det är 6h mot 6h. Kan vi ta det när jag kommer tillbaka till jobbet? Det är väl ingen brådska.”

 

Jag skiter fan i ”optimalt för labbet”! Jag vill jobba som du gör, 6h om dan, varför skulle jag vara tvungen att jobba 8 timmarsdagar och andra dagar med 4/5 timmar?

 

Ja, ja, nu har jag fått babbla av mej lite. Det enda jag egentligen ville var ju att höra om du fått nån respons från K. Har hon pratat med er alls? Jag vet inte hur S känner, men jag hade varit jätteglad om även hon sa något till Karin (jag vet ju att hon är på min sida i detta). Inte så att jag vill tvinga henne till det, givetvis…

 

Kram på dej!

ses på måndag

 

Här kommer min mejlkonversation med K, efter att jag hade fått reda på min degradering:

Klistrade in mitt mejl förut – det att jag ville ha ett möte osv. Här är svaret:

Hej Alice.

Jag förstår att du är arg och besviken.

Beslutet är förankrat hos mig. Jag måste se till verksamhetens behov och våra kostnader.

VD:n och jag hade ett samtal med er BMA om vad det kunde få för konsekvenser att rekrytera en labchef externt eftersom ingen intern kandidat var intresserad att ta rollen. Nu när S är åter på 100% så ser vi att bemanningen är större än behovet och jag bedömer att Å behövs bäst på lab för att utveckla och leda arbetet.

Vi får boka in ett möte när du är åter.

Med vänlig hälsning

K.

Så den nya chefen är mer värd än mej! Tack som fan!

Mitt svar:

Jag har massor jag vill kontra det du just skrev, men det är inte viktigast.Jag vill prata med dej idag, tillsammans med L och S. Det tycker jag du kan ställa upp på. Jag är på väg till jobbet nu och L börjar kl. 11.30. Kan vi ta ett samtal ihop då?

Svaret:

Nej jag kan inte då, har ett möte  kl 11-12.

/K

Jag svarade igen:

Jag är som sagt på väg och du måste ta det här mötet.

Men jag måste ändå kontra. Å (som du inte känner, som har jobbat sen augusti), är alltså värd mer än mej, som har jobbat hos er i fyra år? Fråga alla andra på jobbet vad dom tycker om mej! Det är iaf det du vill säga? Ja, men säg upp henne då. Jag tar chefsjobbet. Inga problem, tror L och S backar upp mej. Ok?

Det fick jag inget svar på… Konstigt!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s