Jag älskade/älskar Lillen. Jag undrar om det in är lite som när en kvinna får missfall (vågar inte jämföra det med t.ex. någon som förlorat sin tio-åring pga drunk driving). Vill inte förringa det, så klart, men jag kommer aldrig skaffa barn. Tycker dom är obehagliga och vill inte ha. Kissarna är mina barn, att då en av dom som jag älskat mest får cancer. Det är så jävla ledsamt. Han var ju vanlig huskatt dessutom, inget framavlat miffo. Lillen blev 12 år, han skulle ha fått leva åtminstone fem år till 😦 I will never forget you, my Lillen!