Drama från 1936 med Jean Harlow och Spencer Tracy.
Take a gander at this 😛
”If I irritate you, you can imagine how I irritate myself.” – Catherine McDowall (Susan Kohner i ”All The Fine Young Cannibals”)
—-
Catherine McDowall: ”I just don’t know why I have to write mummy and daddy.”
Tony McDowall: ”They just want to know you’re alive, Catherine. ”
Catherine McDowall: ”Well, I’m not. I’m just not!”
Tyvärr ätit två knäckebröd med ost – inte bästa bantarmaten..
Känner av folkölen och stilnocten och vill bara sova. Kollar på TCM tills sömnen träder in.
Jag brukar – oftast – gilla musikaler. Jag söker mej inte till dem, men snubblar jag över en så brukar jag kolla. Musiken är väl, för det mesta, inte speciellt minnesvärd, men här har vi en musikal, som är totalt hemsk på alla plan: musiken är hemsk, skådespelarna har inga sångröster och storyn är papperstunn. Ja, ja, filmen fördrev min tid och höll min ångest stången ett tag – and for that we thank you.
Inte gillat henne sedan jag läste ”Mommie dearest” för säkert 20 år sen.
Hade sett ”Whatever happened to Baby Jane” och fullkomligt älskade den. Där hade jag sympati för hennes karaktär, såklart.
Efter att ha sett i alla fall fem filmer med henne, så kan jag konstatera, att hon är, trots allt, en riktigt bra skådespelerska.
Dock fattar jag inte hennes förändring i utseende. I ”Grand Hotel” (där hon spelar en stenograf med det roliga namnet Flaemmchen, fröken Flämm på svenska) ser hon väldigt vacker och vän ut, med underbart skulpterade ögonbryn. Detta var 1932 och Crawford var 24 år. I ”Mildred Pierce” tretton år senare ser hon väldigt barsk och sträv ut. Ögonbrynen har nu stylats annorlunda och jag tror det bidrar till hennes hårdare look i senare filmer.
Som sagt, privat var hon tydligen en riktig bitch (enligt dottern), men agera kunde hon.