Drama från 1950.
Fan, sov till kl. 15 idag! Helt sanslöst! Nu ätit frukost och bänkat mej framför tv:n.
Mina favoriter – filmer jag kan se om och om igen:
It happened one night 1934
Gone with the wind 1939
The Women 1939
The Canterville ghost 1944
All about Eve 1950
Sunset Blvd 1950
A place in the sun 1951
Cat on a hot tin roof 1958
Vertigo 1958
Whatever happened to Baby Jane? 1962
Romeo & Juliet 1968
The Wicker man 1973
Monty Python & the Holy grail 1975
Watership down 1978
Dead poets society 1989
The Nightmare before Christmas 1993
Dellamorte dellamore 1994
The Shawshank redemption 1994
Braveheart 1995
Sense & Sensibilty 1995
Fargo 1996
Boys don’t cry 1999
Fight club 1999
Spirited away 2001
Eternal sunshine of the spotless mind 2004
Corpse bride 2005
Tristan + Isolde 2006
V for Vendetta 2006
Tropic thunder 2008
Repo! The genetic opera 2008
Har nog glömt en del, fyller på listan allteftersom.
Jag brukar – oftast – gilla musikaler. Jag söker mej inte till dem, men snubblar jag över en så brukar jag kolla. Musiken är väl, för det mesta, inte speciellt minnesvärd, men här har vi en musikal, som är totalt hemsk på alla plan: musiken är hemsk, skådespelarna har inga sångröster och storyn är papperstunn. Ja, ja, filmen fördrev min tid och höll min ångest stången ett tag – and for that we thank you.
Inte gillat henne sedan jag läste ”Mommie dearest” för säkert 20 år sen.
Hade sett ”Whatever happened to Baby Jane” och fullkomligt älskade den. Där hade jag sympati för hennes karaktär, såklart.
Efter att ha sett i alla fall fem filmer med henne, så kan jag konstatera, att hon är, trots allt, en riktigt bra skådespelerska.
Dock fattar jag inte hennes förändring i utseende. I ”Grand Hotel” (där hon spelar en stenograf med det roliga namnet Flaemmchen, fröken Flämm på svenska) ser hon väldigt vacker och vän ut, med underbart skulpterade ögonbryn. Detta var 1932 och Crawford var 24 år. I ”Mildred Pierce” tretton år senare ser hon väldigt barsk och sträv ut. Ögonbrynen har nu stylats annorlunda och jag tror det bidrar till hennes hårdare look i senare filmer.
Som sagt, privat var hon tydligen en riktig bitch (enligt dottern), men agera kunde hon.
Både igår och idag har jag kämpat mot panikångestattacken.
Igår gick det över. Idag har jag tagit 5 lergigan, men inte fan hjäpte det…
Tog nu lite theralen, då kanske jag åtminstone somnar.
Försöker kolla på film och andas i fyrkant.
Filmen jag tittar på heter ”The Pirate” och är tydligen ett ”överdådigt Hollywood spektakel”… Musikal från 1948 med Judy Garland och Gene Kelly. Tycker den är rätt fjantig och storyn lite väl tunn. Fast jag skrattat några gånger.