Enligt mitt ex lider mina två älskade kissar av Stockholmssyndromet.

Is that so? Jag känner lite att han har rätt på sätt och vis.

Om Spike hade fått röra sej fritt från födseln så hade han inte blivit så mammakär som han är. Jag hade tyckt att det hade varit tråkigt, men då hade han fått vara en riktig katt. Nu är det för sent. Skräcken i hans ögon bara jag tar med honom in i hissen, säger allt. Han lever för att gosa med mej och vara herre på sängen (dvs sätta smullibuttan på plats).