Sedan pappsen gick bort har jag samma tankar i mitt dumma huvud hela tiden: ”Det här kanske var det sista min far gjorde innan han dog” (gick på toa, sköljde ur en kopp, gav katterna mat, whatever) eller ”Vad var det sista han tänkte på”?

Varför ramlade han in i bokhyllan, gjorde han ens det, varför var bokhyllan trasig annars, hur mådde han innan, förstod han att det var ”kört”?

Jag hatar att jag inte var mer på, med att höra av mej, men vi var/är för lika: mår vi dåligt så drar vi oss undan, ett telefonsamtal blir som att bestiga Mount Everest.

Tror inte folk fattar det, ”det är väl bara att ringa”, ”det är väl bara att svara”? Nää, det är fan inte ”bara” nånting!

Saknar honom som fan, i vilket fall!