Sedan jag, vid 10-12-årsålder, såg katastroffilmen S.O.S. Poseidon, har jag haft en väldigt stark fobi (eller, skräck, om du så vill) för alla båtar större än en eka.

Jag är helt övertygad om att jag kommer dö i någon form av båtolycka. Eller så har jag gjort det i ett tidigare liv. .. om man nu tror på reinkarnation.

Jag vill tro på reinkarnation. Jag vill tro att vi alla är kärl som, när vi placeras i olika inkarnationer, fyller vår ”medvetande-bank”, dvs fyller de kärl, som är våra själar. Och därmed, slutligen, uppnår någon form av ”Nirvana”, eller kanske blir en guide för de som är kvar i jordelivets kval.

Stort jävla önsketänkande. Sooner or later, I guess, I’ll find out.

Jag är i hjärtat helt övertygad om att INGET händer när vi dör. Varför skulle det? Vi somnar, energin slås ut, livet slocknar, that’s it.

Egentligen borde man (dvs jag, och andra som lider av panikångest) inte vara rädda för att dö. När du väl somnat in så har du inga mer problem.

Fast, som T sa: ”Jag är rädd för det jag lämnar efter mej och hur min död skulle påverka de nära och kära”. Jag tror det är där skon klämmer, seriöst.

När jag har druckit eller mitt uppe i stävjandet av en panikångestattack, får jag väldigt ofta för mej att skriva ett testamente.

Sedan min far gick bort har jag nog skrivit 5-6 st testamenten plus att jag påbörjat atr fylla i en ‘Fonus-broschyr’ med mina lösenord och annat sånt jox.

Tack och lov var inte min far nån internet-junkie. Han hade ett Facebook-konto. Jag loggade in där, skrev att min far hade gått bort och sen har jag bara låtit kontot vara. Jag kan tycka att det kan kännas lite skönt att posta nåt till den bortgångna, man kan låtsas en stund att personen i fråga fortfarande sitter i andra änden och läser mina inlägg.

Jag gjorde precis det när Pelle gick bort. Han var inte ens en nära vän, men jag gillade honom som fan. Skrev ett par inlägg på hans Dayviews (eller Bilddagboken, som det hette då) bara för att, typ, ta farväl…