Jag har älskat art nouveau sedan första dagen jag såg en reklamskylt av Alphonse Mucha.

Vår resa till Prag, för två år sen, var en ‘dream come true’. Såg Muchas kyrkmålningar och var på hans

museum. Köpte hans ”hours of the day” (inte officiellt namn, så klart), men vi har fortfarande inte lyckats få dom inramade…

Postrarna är 101×37,5, så det är inget standardmått vi pratar här.

Kanske inte är läge för mej att stoppa dyra prylar just nu, med tanke på hur jobbet har behandlat mej. (Ni som känner mej, vet vad jag menar).

Jag hade, för första gången, i mitt patetiska trettiosjuåriga liv, lyckats skaffa en buffert. Detta tack vare pappsens arv. Jag visste att han inte skulle svika mej, papi min!

Jag fattar dock inte själv hur jävla mycket jag saknar honom. Tänker på papi åtminstone varannan dag (börjar jag tänka på honom, så är tankarna kvar hela dagen…)

Så ofta: ”vad kul om pappsen hade sett den här dokumentären, då hade vi kunnat diskutera den”.

Hoppas mami bli kvar ett bra tag till, älskar mami och skulle nog inte klara av hennes bortgång. Inte nu iaf, hon får fan hänga kvar flera år till!