Kollar på ”What’s eating you”, ett amerikanskt program om ätstörningar på 5an. Jag blir så ledsen, känner igen mej i allt. Schysst är att personerna i detta program inte är fjortonåringar utan en gift kvinna i min ålder (med bulimi) och en tjugofemårig anorektisk kille som försöker få sin pappa att fatta.

Jag orkar inte prata om mina ätstörningar just nu, vill bara säga att jag spyr inte längre, men vikten är ett otroligt viktigt hinder i mitt liv.

Jag vill väga 57 kg och kunna klä mej i vad som helst. Bilden från Gustafs bröllop är idealet, jävla Cipralex! Vägde 57 kg i mer än två år! Nu är jag fet, inga kläder passar, ledsen…